Eld

När man förlorar allt tror man inte att det kan bli värre, men Elin blir smärtsamt medveten om att det inte alltid är så när hon får veta att hon är förföljd och tvingas lämna sitt livs kärlek för att skydda honom. Men kommer det att räcka?

Jag närmade mig platsen och kunde redan känna lukten av rök som ännu låg kvar, trots att det nu var mer än en vecka sedan vårt hus brunnit ner. Jag hade saktat ner men när känslan av att någon iakttog mig kom krypande skyndade jag på stegen igen.

            En snabb knackning på axeln fick mig att hoppa till och tvärstanna. Jag stannade så snabbt att personen fick anstränga sig för att inte springa rakt in i mig. Till min förvåning kände jag killen och tog snabbt ett steg bakåt för att han lättare skulle återfå sin balans.

                -  Ja? frågade jag och höjde lite på ena ögonbrynet.

                 - Först vill jag göra klart för dig, svarade Daniel, att vad jag än kommer att säga så håll ditt ansikte oberört, låtsas som att du står och pratar minnen med en gammal bekant.

Vilket konstigt sätt att börja en konversation, tänkte jag, men hann inte så mycket längre innan han fortsatte. 

                -  Det är några som övervakat dig efter den senaste veckans händelser, och jag är här för att hjälpa dig, sade han medan jag jobbade på att kontrollera mitt ansiktsuttryck. Han frågade sedan om vi kunde gå på ett café och ta en kopp kaffe för att han skulle få ge mig lite mer information om vad som egentligen var på gång.

Förbryllad som jag var kunde jag inte mer än att nicka och försöka mig på ett väldigt stelt leende. Daniel visade vägen till ett av stadens caféer och när vi kom in genom dörren lade jag märke till att han fick ögonkontakt och nickade åt tre olika personer utspridda i den lilla lokalen. Jag insåg snabbt att det måste vara några kollegor till honom och började samtidigt inse att det kanske inte var någon liten sak jag snubblat in i - om det behövdes fyra personer för att garantera min säkerhet var det snarare något stort.

Jag började misstänka att de tagit fel person, vem kunde möjligtvis vilja mig något ont? Som att jag inte hade tillräckligt mycket att fundera på redan? Jag hade just förlorat i princip allt jag ägde, och den som betydde mest för mig i hela världen låg på sjukhus. Jag visste inte ens om han någonsin skulle vakna upp igen. Markus. Halsen snörde ihop sig och det högg till i hjärtat när jag tänkte på honom. Jag längtade mer än någonsin efter honom, längtade efter att få hålla hans hand i min.  

Jag sneglade på klockan och hoppades att det inte skulle ta länge för Daniel att få ur sig det han ville berätta så att jag fick åka till sjukhuset. Jag var redan sen. Daniel visade mig till ett tomt bord längst in i lokalen och tecknade att jag skulle sätta mig medan han själv vände om och gick fram till disken för att en minut senare komma därifrån med en kopp kaffe och ett glas Cola. Han placerade Colan framför mig samtidigt som han satte sig ner mitt emot mig. Jag såg hur servitrisen kom fram bakifrån disken och satte en tallrik på bordet framför mig innan hon skyndade sig tillbaka till disken och försvann in i bakre rummet. På tallriken fanns en bit kycklingpaj med lite sallad, men jag hade ingen matlust så jag sköt tallriken ifrån mig och såg frågande på Daniel. Hur kunde han veta att ett glas Cola med en paj var vad jag alltid brukade beställa från sjukhuskafeterian innan jag gick för att träffa Markus?

                -  Okej, shoot, sade jag.

             -  Jag beställde inte den där pajen för att du ska ignorera den, ät först och så kan vi prata senare, svarade han enkelt.

Jag skakade på huvudet åt honom och satte armarna i kors. Det fick Daniel att le en aning och himla med ögonen samtidigt som han bestämt sköt tallriken mot mig. ”Ät” beordrade han. Vi stirrade på varandra i några ögonblick tills jag insåg att han inte skulle ändra sig och på samma gång förrådde min mage mig genom att börja kurra. Jag tog motvilligt upp gaffeln och åt en bit av pajen. Det måste medges att den var flera gånger bättre än den jag brukade äta på sjukhuset. Däremot hade jag hellre ätit pajen från sjukhuskafeterian än att sitta här med Daniel.

            Daniel såg på medan jag tog några tuggor av pajen och åt upp halva salladen innan han började se sig omkring igen. Jag såg hur han tyst och nästan obemärkt kommunicerade med de andra på caféet för att sedan föra blicken upp och ner för gatan. Tydligen såg han inget som verkade misstänksamt utan slappnade av lite där han satt, och sjönk ihop i stolen. Plötsligt blev jag nervös. Daniel såg på mig med en blick som sa mig att någonting var fel och öppnade sedan munnen som för att säga något, men inget ljud kom över hans läppar. Jag lade ifrån mig gaffeln och önskade att jag inte hade ätit något eftersom min mage nu vred sig av oro.

            Markus. Tänk om något hade hänt med Markus! Daniel såg paniken växa i mina ögon och sträckte försiktigt fram handen mot mig som för att lugna mig. Det hjälpte inte, jag stirrade honom istället i ögonen och försökte finna ett svar i dem. Han tog ett djupt andetag, och sedan började han berätta.

                -  Vi är här för att någon brände ner ert hus och samtidigt försökte ta livet av dig och Markus. Vi tror att den eller de personerna nu är ute efter att slutföra jobbet. Vi tror också att de tror att Markus är död, men de vet att du överlevde. Jag kan inte säga så mycket mer nu, och behöver inte det heller, utan vår första prioritet är att få dig härifrån och i säkerhet.

Jag bara stirrade på honom. Vad sjutton svamlade han om? Varför skulle någon vara ute efter att döda mig och Markus? Vem är “de”? Vad då “tror”? kan de inte få fram riktiga fakta innan de börjar gå runt och kidnappa folk och sedan säga att någon försöker ta livet av dem? Och varför tror de det? Branden var på grund av ett elfel i huset, det hade brandmästaren själv berättat för mig. Jag förstod ingenting. Och, varför skulle någon tro att Markus var död? Han låg ju på sjukhuset, visst gjorde han det? Inte hade han väl dött under natten? Paniken började stiga inom mig igen.

            Daniel såg de skiftande känslorna som svepte över mitt ansikte och såg när paniken slog till igen. Han såg också att jag hade en massa frågor jag ville ställa, men han skakade då bara på huvudet. Vilken fräckhet! Först hindrar han mig från att hälsa på Markus, sedan säger han att någon vill döda mig och nu vägrar han svara på mina frågor? Jag var just på väg att börja argumentera med honom men han skakade bara på huvudet igen. Men den här gången nickade han också diskret mot disken bakom honom. Där stod plötsligt en man i 40-års åldern tillsammans med servitrisen som hade dykt upp igen.

            Jag lät blicken vandra till de andra tre i caféet och lade märke till att alla höll ögonen på mannen vid disken. Mannen småpratade lite med servitrisen och betalade sedan för sig innan han vände sig om och gick ut igen. Killen närmast dörren steg då plötsligt upp från sin plats och följde efter mannen ut ur caféet samtidigt som servitrisen försvann igen. Jag vände blicken tillbaka till Daniel, men just som han skulle säga något harklade sig kvinnan längst bort i rummet. Han vände sig halvt om i stolen för att se på kvinnan. De hade en halv minuts tyst konversation innan Daniel vände sig tillbaka mot mig.

                -  Vi måste åka, sade han.

                -  Åka vart? sade jag chockat och såg hur de två andra som var kvar började göra sig klara för att gå.

                -  Du är inte säker här längre, svarade han. Det är bäst att vi kommer oss iväg så fort som möjligt, jag kan ge dig lite fler detaljer på vägen.

                -  Va? Nej! Jag kommer inte med er någonstans! Jag vill till sjukhuset och till Markus, det är där jag hör hemma, ingen annanstans! utropade jag i panik. Trodde de verkligen att jag kunde lämna Markus?

                -  Snälla Elin, vi måste gå! Du är inte säker här längre, de kan komma när som helst! Tror du inte att det är för både ditt och Markus bästa som vi måste göra så här? Vill du inte att han ska vara i säkerhet? Det är också för att han ska kunna vara trygg som du måste åka. Ser du inte att om du går dit så leder du dem till honom och att de då får reda på att han inte dog i branden? Låt mig säga dig, det är inte svårt för dem att döda en sängliggande man.

Sakta började innebörden i hans ord sjunka in. Daniel var påriktigt rädd att någon skulle komma in hit och försöka ta livet av mig, man såg det på honom. Jag började också inse att om någon trodde att Markus faktiskt var död men förföljde mig för att få ett tillfälle att slutföra sitt jobb skulle de snart inse att Markus låg på sjukhuset istället för några meter ner i jorden. Daniel hade rätt, det skulle inte vara svårt att ta livet av en sängbunden man. En kall kår gick längs min ryggrad och fick mig att rysa till.

            Okej, jag var redo att åka så länge det betydde att Markus skulle vara i säkerhet. Jag kunde göra det för hans skull. Jag nickade sakta åt Daniel som för att visa att jag inte tänkte argumentera mer och tog mina saker. Daniel gick tätt vid min sida och de två andra en bit framför och bakom oss. Vi gick några meter nerför gatan när det plötsligt kom en bil mot oss i hög hastighet och tvärnitade vid trottoarkanten där vi stod. Daniel öppnade dörren åt mig och jag hoppade in. Jag kunde inte låta bli att dra på munnen lite åt allt detta, så surrealistiskt! Det var precis som på film!

            Men detta var ingen film, detta var på riktigt. Jag flydde för mitt liv. Jag flydde för att Markus skulle vara i säkerhet. Markus. Det var som att mitt hjärta frös till is när jag tänkte på honom - jag skulle inte få se honom igen. Medan bilen snabbt accelererade och susade fram längs stadens gator informerade en dämpad Daniel mig om att jag skulle bli given ett nytt liv. De skulle flytta mig till en annan stad långt borta, jag skulle få ett nytt jobb, nytt namn, nytt hem. Jag, Elin skulle inte finnas mer. Jag fick aldrig komma tillbaka och han förbjöd mig strängt från att någonsin försöka ta kontakt med Markus igen.

            Mitt hjärta höll på att stanna. Hur kunde jag fortsätta utan Markus? Var det inte tillräckligt att jag redan förlorat mitt hem? Att jag hade förlorat allt vad jag ägde och dessutom inte visste om min Markus någonsin skulle komma från sjukhuset igen? Om han skulle kunna gå igen? Jag skulle aldrig få veta. Det kändes som att mitt hjärta gick i tusen bitar inom mig, sorg och förtvivlan sköljde över mig. Hur skulle jag klara av detta? Men jag visste att jag måste. För hans skull skulle jag hålla mig borta, för att han skulle vara få leva och vara i säkerhet.

      Skymningen lade sig sakta runtom oss och gatlamporna tändes just som vi nådde utkanten av staden och susade ut på motorvägen. Snart kunde man knappt se skenet av alla lampor längre och jag kände hur sorgen överväldigade mig. Allt var borta nu, jag lämnade ett helt liv efter mig. Jag lämnade Markus efter mig, han fanns kvar där under stadslampornas sken och här satt jag i en bil som susade genom natten mot något okänt. Ett nytt liv.

Markus, tänkte jag, snälla förlåt mig!

Jag kommer alltid att älska dig och aldrig någonsin lämna dig

– även om jag aldrig kommer att få se dig igen!

* * *

Tiden tappade betydelse. Dagarna flöt förbi och varje kväll kunde jag se solen gå ner utanför mitt fönster. Att ha havsutsikt när man låg på sjukhus var egentligen ganska lyxigt, men jag skulle utan att tveka byta bort den, om det skulle innebära att jag inte behövde vara ensam.  

            Det gick inte en dag utan att jag tänkte på Elin. Att vara sängbunden och inte få gå ut var ingenting i jämförelse med den smärta jag kände när jag tänkte på henne. Det smärtade mig att inte veta vad som hade hänt med henne, veta varför hon plötsligt aldrig kom och hälsade på igen. Elin hade inte hälsat på mig sedan jag vaknat upp ur koman. Jag hade flera gånger frågat efter henne av sjukskötarna, men de hade varje gång skakat på huvudet och förklarat att hon en dag bara slutat komma.

            Jag hade successivt blivit bättre och brännskadorna var nästan läkta. Ytlig som jag ändå kunde vara var jag mer än lycklig att ansiktet, huvudet och armarna hade klarat sig från elden. Ryggen och benen hade råkat ut för de värsta brännskadorna. Jag hade också skadat mina inre organ och en drös  med ben i kroppen och därför hade jag också varit sängbunden och ofta nedsövd så att de skulle få läka i lugn och ro utan att jag rörde på mig allt för mycket.

            Från själva branden hade jag inget minne, men läkaren hade berättat för mig hur de trodde allt hade gått till. Tydligen hade jag vaknat av att jag haft svårt att andas och lagt märke till att vårt sovrum var rökfyllt. Jag hade försökt väcka Elin men hon vaknade inte. Läkarna berättade hur röken hade gjort att Elin fått för lite syre i hjärnan och att jag därför inte hade kunnat väcka henne.

            Ingen kunde egentligen säga vad som hade hänt, men det man visste var vilka skador jag fått och att branden börjat på nedre våningen. Det andra man med säkerhet visste var att jag var en hjälte, eftersom jag hade fått ut både mig själv och Elin på ett mirakulöst sätt. Läkaren berättade att brandmännen hade hittat oss nedanför övre verandan, jag under och Elin ovanpå. Först trodde man att jag var död, men akutvårdarna hade hittat en svag puls och därefter skyndat mig till sjukhuset där jag genomgick flera operationer.

            Elin hade kommit lindrigt undan tack vare min heroiska insats – en insats jag inte hade ett enda minne av. Vad polisen hade frågat mig många gånger efter att de börjat undersöka brandorsaken var varför vi inte hade någon brandvarnare? Varje gång hade jag svarat dem att vi hade haft minst två på första våningen och en i sovrummet, men ingen kunde förklara varför de inte hade gått av.

Jag vet inte hur många veckor – eller månader? – som jag hade legat på sjukhuset när min läkare en dag kom in och glatt meddelade att jag inte längre var bunden till min säng, utan fick påbörja min rehabilitering. Mina ben spratt till och jag ville sätta igång med detsamma! Det var inte klokt hur rastlös jag blivit av vara sängbunden så länge.

            Rehabiliteringen var svårare och mer krävande än jag någonsin hade trott! Och det i sig gjorde mig grymt frustrerad; frustrerad över att min kropp inte gjorde vad jag ville och inte heller orkade med allt jag ville. Men tiden fick återigen en innebörd och jag började så småningom se framsteg. Elin fanns fortfarande med mig och hon var en stor inspirationskälla – jag ville ut från sjukhuset så att jag kunde få veta vad som hänt med henne och varför hon aldrig kom tillbaka.

            Till sist kom den dagen då min läkare äntligen meddelade mig att jag kunde skrivas ut från sjukhuset. Lyckan spred sig inom mig, men dämpades en aning av att jag inte visste vart jag skulle ta vägen när jag väl kom ut från sjukhuset. Frihetskänslan som överväldigade mig när jag steg ut genom entrén naglade fast mig vid trottoaren en lång stund. Jag var fri! Men något saknades i denna frihet – Elin.

            Jag vinkade åt mig en taxi och gav chauffören adressen hem till Elins föräldrar, det var det första stället jag kom att tänka på. Taxituren tog mig rakt igenom hjärtat av staden och det var så skönt att få se allt igen. Att se människor som åt glass och solade på torget, se att livet fortsatte här utanför sjukhusets väggar och jag var så glad att få vara en del av det igen. Det tog en stund, men när jag insåg det var det redan för sent – taxin tog vägen som gick rakt förbi vårt gamla hem. Jag visste inte ännu om jag var redo att se det, och nu hade jag ingen tid att förbereda mig heller. Jag avfärdade snabbt också tanken på att blunda när vi närmade oss platsen, jag var ju inget barn heller, jag var ju en vuxen man!

            Det fanns inget kvar av vårt hus. Allt var borta. Det enda som fanns kvar var en liten del av husgrunden och en stor grop. Mot träden på bakgården lutade några takstolar och jag var inte säker på om de räddats från gamla huset eller om det redan var på väg upp ett nytt hus där. Jag kunde inte låta bli att fundera om det ännu var vårat eller om någon annan nu ägde marken och huset som skulle byggas upp där vårt hade stått.

            Det kändes som att strupen snördes ihop och som att någon högg en kniv rätt in i bröstkorgen på mig. Sorg, smärta, saknad. Elin, var finns du någonstans mitt i allt det här? Jag försökte samla mig igen eftersom vi närmade oss hennes föräldrars hus. Taxin körde upp på deras uppfart och jag betalade chauffören innan jag tog ett djupt andetag, och steg ut ur taxin.

            Min mage var i sådant uppror! Jag hade nog inte varit så här nervös sedan, ja? Kanske den gången jag skulle fråga ut Elin på vår första dejt. Eller gången då jag till sist halvt stammande erkänt mina känslor för henne – men då hade hon förstås genomskådat mig för länge sedan. Jag log vid minnet och knackade raskt på dörren. Knack-knack-knack.

            Det tog inte länge innan jag hörde ljudet av fotsteg inifrån, sedan rasslet av låset som gick upp och plötsligt stod en äldre version av Elin framför mig. Mitt hjärta hoppade över ett slag och känslorna vällde över mig igen. Det tog någon sekund för länge innan jag lyckades hälsa på Elisabeth, Elins mamma, och fråga om Elin var hemma. Hon svarade inte, utan bara såg på mig. Plötsligt började tårar rinna nerför hennes kinder och innan jag visste ordet av omfamnade hon mig.

                -  Tack, tack, tack Markus för att du räddade Elin! Vad skulle vi ha tagit oss till utan dig? snyftade hon mot min bröstkorg. Jag var mer än huvudet längre än henne.

Jag klappade henne tafatt på ryggen en stund innan hon lyckades samla sig igen och släppa sin omfamning. Hon tog ett steg tillbaka och torkade sina kinder med sin tröjärm innan hon vände blicken mot mig igen. Hon såg in i mina ögon en lång stund utan att säga något innan hon halvt viskade åt mig:

                -  Jag är hemskt ledsen att jag behöver säga det här åt dig, men Elin är inte hemma. Vi har varken sett eller hört av henne på flera månader. Hon bara ringde oss en dag och berättade att hon inte klarade av det längre, att hon inte stod ut med att du låg på sjukhus och att inte veta om du skulle klara dig. Hon berättade att hon kände sig så grymt skyldig till att du låg på sjukhuset efter att du räddat henne när hon redan innan branden hade bestämt sig för att…

Elisabeth tystnade tvärt och såg ner på sina händer. Hon snurrade till synes omedvetet på sin vigselring och jag såg att hon kämpade med någonting. Det kändes som att hela min värld hade blivit en karusell. Allting snurrade och jag förstod inte vad hon försökte säga. Jag ville inte förstå. Det kändes som att mitt hjärta höll på att gå sönder samtidigt som huvudet snurrade så våldsamt att jag inte riktigt förstod hur jag ännu lyckades hålla balansen. Till sist tog Elisabeth mod till sig och viskade med bruten röst:

                -  … hon hade redan bestämt sig för att lämna dig.

Hon kikade försiktigt upp på mig men jag såg det inte, det enda jag såg var hur det lilla av min värld som ännu stod kvar rasade samman. Bröstkorgen exploderade av smärta och jag kunde bara inte tro det. Elin hade lämnat mig. Hon hade bara stannat på sjukhuset tills hon visste att jag skulle överleva så att hon inte skulle behöva känna sig skyldig till att jag dött när jag försökt rädda henne från branden. Hon älskade mig inte längre.

            Världen runt mig började spinna allt snabbare tills jag inte längre kunde se klart. Jag såg något mörkt komma rusande mot mig, men insåg för sent att jag inte längre stod upp, utan att jag handlöst föll ner mot marken. Sedan blev allting svart.  

Att överleva från dag till dag hade blivit en mycket större utmaning än vad jag någonsin trodde var möjligt. Inte ens när jag låg på sjukhuset hade jag upplevt det så här kämpigt. Skillnaden var Elin, hon hade varit mitt hopp. Det hade nu gått några månader sedan jag skrevs ut från sjukhuset och fått veta att Elin lämnat mig. Jag bodde nu hos min kompis Kim och jobbade som reserv på en byggfirma.

            Jag ville ogärna prata om den där eftermiddagen, speciellt om det faktum att jag svimmat. Nästan ingen visste om den biten, som karl ska man inte svimma, inte för något sådant i alla fall. Elin hade gillat den sidan hos mig, att jag var allt annat än känslokall. Det var en av många saker som jag hade älskat hos henne. Hur många år hade jag inte kämpat med mig själv just för att jag var så känslig och emotionell? Sedan hade Elin kommit in i mitt liv och älskat mig precis som jag var. Suck. Hur skulle jag någonsin komma över henne?

            De dagar som jag hade jobb gick mycket lättare att ta sig igenom, för de kvällarna var jag oftast så slut att jag somnade innan jag lade huvudet på kudden. Men de dagar de inte hade något jobb åt mig på firman var jobbigare. Jag hade allt för mycket tid för mig själv och att somna de kvällarna var näst intill omöjligt. Det var också de kvällarna jag brukade drömma mardrömmar om branden. Jag kunde vakna mitt i natten alldeles kallsvettig och vände mig då alltid om i sängen som för att försäkra mig om att Elin låg kvar där bredvid mig, men det gjorde hon aldrig.

            Tiden gick och mardrömmarna kom allt mer sällan. Kim lyckades till slut dra med mig ut någon kväll i veckan, men när jag märkte att alkoholen gjorde så att jag trodde mig se Elin i varje brunett jag såg slutade jag hänga med honom igen. Det blev lite lättare att leva för varje dag som gick trots att jag visste att jag fortfarande älskade henne. Jag kunde börja se framåt igen och sökte till en bartenderskola utomlands. Bra sätt att komma bort från allting hade jag tänkt. Få en ny start i livet.  

            Ett år efter branden åkte jag tillbaka till vårt gamla hus. Självklart fanns det inget kvar av det, för idag stod ett nytt hus på dess ställe och när jag närmade mig såg jag att det nu bodde någon annan där. Huset var egentligen väldigt vackert och liknade anmärkningsvärt på det drömhus jag och Elin en gång skissat upp. Det hade mest varit för skojs skull, men att se huset framför mig gjorde mig ledsen. Jag såg människorna och tänkte att det där kunde ha varit vår framtid. Bilden i mitt huvud suddades snabbt ut när jag kom på att det aldrig hade varit Elins plan. Inte mot slutet i alla fall.

            En ung man kom ut genom ytterdörren till huset och kastade en blick upp och nerför gatan samtidigt som han halv-sprang nerför verandatrappan mot bilen som stod parkerad på uppfarten. Jag märkte det inte först men den unga mannen hade plötsligt stannat upp och stod tittade på mig. Ett litet leende spred sig över hans läppar innan han tvärt vände på klacken, sprang uppför trappan igen och försvann in i huset.

Mannen kom utspringande igen efter någon minut och jag stod kvar på trottoaren nedanför. Jag stod och beundrade huset och drömde om den framtid jag en gång tagit för given. Den unge mannen avbröt mina funderingar när han halvt springande kom fram till mig med ett litet kuvert i sin hand.

                -  Är det du som är Markus? frågade mannen.

Jag bara stirrade frågande på honom tills jag insåg att han väntade på mitt svar, så jag nickade sakta åt honom. Vad kunde den här mannen vilja mig? Jag var helt säker på att jag aldrig sett honom förut. Mannen räckte då kuvertet åt mig och tecknade att jag skulle ta det. Förbryllad tog jag emot det och när jag gjort det nickade mannen mot mig och försvann in i huset igen.

Jag stod fortfarande med handen halvt utsträckt och såg förbryllat efter mannen. Sakta sänkte jag blicken mot kuvertet jag höll i min hand och vände på det så att jag kunde se framsidan. Där stod mitt namn skrivet med stora bokstäver. Jag kände inte igen handstilen. Förvirrat kastade jag en blick upp mot huset och såg att gardinerna i ett av fönstren fladdrade till.

Jag satte mig på gräsmattan någon meter upp från trottoaren och hoppades att paret i huset inte skulle ha något emot det. Där satt jag och debatterade med mig själv om jag skulle öppna det eller inte. Nyfikenheten inom mig peppade mig att öppna, samtidigt som jag tyckte det hela var riktigt skumt. Hur kunde någon veta att jag var på väg hit idag? Jag kände inte ens människorna som nu bodde här. Hur kunde de känna mig?

Till sist kunde jag inte hålla mig längre utan öppnade försiktigt kuvertet och fann ett brev inuti, samt ett till kuvert. Jag vek upp brevet och läste de få rader som någon hade klottat ned.

Markus, förlåt mig!

Vad du än har hört så är det här sanningen:

Jag älskar dig och är evigt tacksam för att du räddade mitt liv!

Om du ändå kunde förstå att jag gjorde det här för ditt eget bästa

och hur svårt det har varit för mig. Om du kan förlåta mig,

kom till platsen vi alltid drömde om.

Love                                       

Det kändes som att jag höll på att svimma igen. Jag kände hur hoppet började gro inom mig, men jag kunde inte. Jag kunde inte tillåta mig själv att börja hoppas. Jag läste igenom brevet pånytt och blev inte mycket klokare för det. Så, jag tog istället fram det andra kuvertet och öppnade det. Det första som jag fiskade upp var en flygbiljett med avresa om redan två dagar, till London.

            London hade vi alltid talat om att resa till. Det var ett av våra dröm-resmål, förutom södern - men dit hade vi redan bestämt att vi skulle åka på smekmånad. Fast, det gällde väl inte längre. Eller? Nej, jag kunde inte tillåta mig själv att hoppas. Det fanns ännu något kvar i det andra kuvertet, och då jag tog fram det såg jag att det var ett fotografi. Jag svängde på det för att se framsidan och mitt hjärta stannade. Elin.

Jag drog fram fotot av Elin ur bakfickan igen, och kände hur hoppet växte på min insida. Jag hade inte kunnat låta bli att åka hem och packa min resväska när jag väl återhämtat mig från chocken som brevet hade gett mig. Jag hade nästan förväntat mig att bli stoppad vid flygplatsen imorse på grund av ogiltig biljett, men tjejen bakom disken hade bara lett mot mig och önskat mig en trevlig resa. Jag kunde inte fatta att jag var på väg till London. Hur många gånger hade inte jag och Elin diskuterat att vi ville åka dit på semester? Nu var jag på väg, men utan henne.

            Fotot hade redan börjat se tummat ut och dess kanter var slitna. Upp från bilden log Elin mot mig med glittrande ögon. Hon stod och lutade sig mot ett broräcke och i bakgrunden såg man Big Ben. Det knastrade till i högtalarsystemet och piloten annonserade att vi just skulle landa. Lampan som visade att man skulle spänna fast säkerhetsbältet började lysa och jag satt tillbaka fotot i bakfickan och spände sedan bältet. Fjärilarna i min mage gjorde sig påminda igen och det kändes som att de hade blivit några fler sedan vi startat. London var inte den minsta staden man kunde resa till och jag hade fortfarande ingen aning om var det var meningen att vi skulle träffas. Allting kändes lite för bra för att vara sant.

            När jag väl hade fått min väska från bagagebandet efter att vi landat, började jag följa strömmen mot ankomsthallen där det stod massvis med folk med skyltar och ballonger i väntan på att hälsa sina nära och kära välkomna hem. Jag svepte blicken över folkhavet men såg ingen som verkade vänta på mig. Osäker på vad jag skulle göra följde jag med strömmen ut mot taxibilarna när jag plötsligt kände en knackning på axeln. Jag snurrade hastigt runt och stod öga mot öga med Daniel.

                -  Vad du ser förvånad ut att se mig Markus, sade han och skrattade.

                -   Jag – jag hade inte förväntat mig att se dig här, lyckades jag chockat få fram.

              -  Kom, jag har en bil här utanför som väntar på oss, fortsatte Daniel och ledde mig mot utgången.

Jag kunde inte komma på när jag senast skulle ha sett Daniel, det kunde ha varit dagen då han fick sparken från det företag där jag och Elin träffades. Det var faktiskt han som hade presenterat oss för varandra. Jag kom inte ihåg varför de hade gett honom sparken, men det jag kom ihåg var att det hade varit en ganska stor skandal kring det hela.

      Ute på gatan ledde Daniel mig mot en svart bil med tonade rutor, och när vi närmade oss bilen öppnade en man bakdörren åt oss. Daniel tecknade åt mig att ge bagaget åt mannen och att jag sedan skulle sätta mig. Daniel gick runt bilen och satte sig bredvid mig medan chauffören stuvade in min väska i bagaget för att sedan ta plats bakom ratten. För en stund kunde jag inget annat än att fascineras över att han satt på fel sida av bilen och att han växlade med vänster hand.

            Daniel harklade sig diskret bredvid mig för att få min uppmärksamhet. Jag började vända mig mot honom, men innan jag hann reagera satte han en vit duk över mitt ansikte och tvingade mig andas genom den. En stickande lukt irriterade mig och jag kände hur jag blev yr. Instinktivt försökte jag riva bort hans hand från mitt ansikte, men lyckades inte. Han var för stark. Jag fortsatte riva och slita i honom ända tills det svartnade för ögonen.

* * *

Jag hade lagt märke till att Daniel hade betett sig lite lustigt de senaste dagarna. För att inte tala om när han för tre dagar sedan mitt i allt försvunnit och varit borta i nästan fyra timmar. När han sedan kom tillbaka viftade han bara bort mina frågor och började istället berätta lite nyheter hemifrån. Jag fick veta så mycket att Markus var ute från sjukhuset och - enligt vad agenterna visste - i säkerhet. Själv var jag fortfarande fast här i London, och skulle antagligen vara det för resten av mitt liv. Lite ironiskt tyckte jag att det var, eftersom jag och Markus alltid talat om att resa hit. Men nu skulle vi aldrig få uppleva den här staden tillsammans.

      Jag såg att Daniel kom och satte sig vid ett av mina bord på restaurangen och jag suckade tyst för mig själv. Han hade varit extra jobbig den senaste tiden. Jag hade märkt att han blivit intresserad av mig redan från början. Första gången det blev tydligt var under min andra vecka i London. Han hade insisterat på att ta med mig på sightseeing runt i staden och det hade slutat med en spontan middag ute på Themsen. Jag misstänkte däremot att den hade varit planerad från början. Vi hade nämligen tagit “fel” båt och hamnat på en fyratimmars tur istället för en entimmes. Han hade tänkt avsluta vår sightseeing med en tur upp längs Themsen för att se staden från vattnet, men eftersom vi råkat ta fel båt envisades han med att få bjuda mig på middag som kompensation.

       Jag gick in till köket för att hämta upp en beställning till ett av mina andra bord innan jag med tunga steg gick fram till det bord som Daniel satt sig vid.  När han såg att jag var på väg mot honom fyrade han av ett av sina flört-leenden, men det fick mig bara att rysa. Hur kunde han? Han visste att jag inte var intresserad av honom och i mina ögon var jag ännu tillsammans med Markus. Det smärtade mig att Markus inte längre såg oss på det sättet och att det var mitt fel. Det var jag som var orsaken till hans brustna hjärta. Smärtan i min bröstkorg sköt igenom mig och tog andan ur mig. Nej, det var inte bara hans hjärta som var brustet, mitt var också det, och det var jag som bar skulden till allt.

      Daniel såg smärtan i min blick och reste sig från bordet för att komma fram till mig. Jag hade stannat två bord ifrån honom, oförmögen att kunna ta ett steg till. Han lade armen om mig, men det kändes så fel. Paniken växte inom mig, han doftade fel, omfamningen var fel och axeln mitt huvud vilade mot var fel. Jag försökte knuffa honom ifrån mig, men istället hårdnade bara omfamningen. Han vägrade släppa mig. Jag förstod inte varför, men plötsligt blev jag rädd. Någonting var väldigt fel.

      Efter en stund släppte han äntligen mig, men lämnade ena armen kring min midja. Jag försökte kontrollera mitt ansikte och dölja min rädsla från honom. Jag visste inte varför, men det kändes som att han inte fick veta att jag var rädd.

      Mitt huvud snurrade och jag försökte reda ut varför jag var rädd och varför det var så viktigt att Daniel inte fick veta. Jag försökte le lite tafatt åt honom och fråga vad han ville beställa. Han var tyst en lång stund och bara såg mig i ögonen. Jag vet inte om han fann de svar han sökte efter, men plötsligt släppte han mig helt och fyrade av ännu ett leende och sa att han ville ha det vanliga. Såklart, svarade jag och försökte att inte fly allt för snabbt tillbaka in till köket.

      Jag gav beställningen till kocken innan jag gick in till vårt lilla personalrum för att varva ner. Jag gick via kylen och tog en Cola åt mig innan jag sjönk ner i en av de slitna sofforna som stod i hörnet. Just då kom Grace in och frågade om jag mådde bra, men jag viftade bara bort henne och sade att jag behövde vila en stund och undrade också om hon kunde ta hand om mina bord så länge. Grace nickade och kastade en bekymmersam blick mot mig innan hon försvann ut genom dörren. 

      Jag lutade huvudet bakåt mot ryggstödet och suckade. Varifrån kom alla dessa känslor? Varför hade jag blivit rädd för Daniel och varför hade det verkat så viktigt att han inte fick veta? Min mor skulle ha kallat det intuition. Det hade börjat med hans kram, den hade varit för hård, för tight och när jag ville ta mig ur den hade han bara hållit hårdare om mig. Det var något annat också, en doft. Han doftade annorlunda än han vad brukade. Jag kände mig lite äcklad av att jag visste vilken aftershave han använde och hur han brukade dofta. Men idag hade hans doft varit blandad med någon annan doft, en doft som var så bekant men som jag ändå inte kunde sätta fingret på varifrån den kom. Plötsligt avbröt kocken mina funderingar och meddelade att Daniels beställning var klar. Jag reste mig sakta ur soffan, tog en klunk av Colan och satte ner den på bordet innan jag gick ut till köket för att avsluta mitt arbetspass.

      När jag slutat för dagen följde Daniel med mig hem, precis som han alltid gjorde. Jag hade börjat bli riktigt trött på att aldrig vara ensam, jag hade alltid en agent med mig, oftast Daniel men ibland också andra. Jag hade däremot inte längre lika många agenter runt mig som jag hade haft i början, då hade det nästan alltid funnits fyra stycken i närheten, dygnet runt. Idag var det antalet nere i en person, vilket jag hade märkt att Daniel drog nytta av. Han hade börjat bli riktigt jobbig, men jag visste inte vem jag skulle vända mig till, han var ändå de andra agenternas chef.

      När vi kom innanför dörren drog Daniel med mig till soffan och försökte få mig att sätta mig bredvid honom. Jag ryckte handen åt mig och sade åt honom att jag behövde lite tid för mig själv. Till min förvåning såg Daniel plötsligt väldigt arg ut och flög upp ur soffan. Han tog tag i min arm och tryckte till några centimeter ovanför min handled. En skarp smärta började stråla upp längs armen och hans ansikte var plötsligt bara några centimeter från mitt. Jag kunde känna hans andedräkt mot min kind när han hotfullt andades ut en enda mening.

                -  Jag vill inte skada dig, men om du inte sätter dig ner…

Jag var alldeles för chockad för att göra annat än att låta honom dra mig ner i soffan den här gången. När han drog ner mig hamnade jag halvt i hans famn och först när jag satt mig släppte han taget om min arm - bara för att istället lägga armen över min axel. Hans andra hand låg över mina ben, men det tog inte länge innan hans hand sakta började vandra uppför mina lår. Handen vandrade allt för högt upp för min smak, men jag var alldeles för rädd och paralyserad av chock för att göra något åt det.

            Daniel började andas tungt och flyttade sin hand mot insidan av låret samtidigt som hans andra hand tog ett järngrepp om min käke. Han började sakta luta sig in för att kyssa mig, men jag var fortfarande paralyserad av chock och kunde inte röra mig. Plötsligt insåg jag vad som var på väg att hända och fick tillbaka kontrollen över mig själv. Jag slog honom hårt över kinden och slet mig ur hans grepp. Jag hoppade upp från soffan och backade så långt ifrån honom som det bara var möjligt. Daniel satt fortfarande där i soffan med en hand över sin kind medan jag såg ilskan växa i hans ögon. Då drog han plötsligt sitt vapen och siktade mot mig. Vettskrämd började jag röra mig mot dörren medan han sakta följde efter mig.

                -  Elin, sa han med lugn röst, om du vill komma levande härifrån gör du bäst i att stanna där du är.

Mina fötter frös fast i golvet och jag kunde inte röra mig ur fläcken.

                -  Jag hade verkligen hoppats att du kunde vara smartare än så här Elin, men du ger mig inget annat val, fortsatte han och osäkrade sitt vapen.

Då öppnades plötsligt dörren bakom mig, men innan jag hann snurra runt och se vad det var kände jag en skrap smärta i bakhuvudet. Sedan blev allting svart.

Allt var mörkt och tyst, och jag undrade stilla om det var så här det var att vara död. Sedan kände jag något, ett bultande som kom från bakhuvudet, åtföljd av en smärta som fick mig att dra efter andan. Nej, död var jag inte, men det hade kanske varit lättare. Mitt i tystnaden hör jag ett ljud bakom mig. Rädslan spred sig som en löpeld genom mig och jag stelnade till. Men det var alldeles tyst igen. Jag lyssnade spänt i någon minut innan jag långsamt slappnade av.

            Jag bestämde mig för att det var dags att öppna ögonen och se var jag befann mig. Ljuset bländade mig och jag knep snabbt fast ögonen igen innan jag försiktigt kisade upp mot solljuset. Jag låg på en säng i ett rum jag inte kände igen. Då hörde jag igen ett ljud bakom mig, men den här gången tog nyfikenheten överhanden och jag vände mig försiktigt. Så många känslor sköljde över mig när jag tog in den nya bilden. Lättnad, längtan, men framför allt ren och skär rädsla.

            Markus satt fyra meter ifrån mig, fastbunden vid en stol intill väggen. Bredvid honom stod en man jag aldrig sett förr med en pistol mot Markus tinning. Paniken for igenom mig som is och jag frös fast samtidigt som jag mötte Markus blick. Det var en blick där så många känslor blandade ihop sig så att mitt hjärta höll på att brista. Det fanns så mycket kärlek, oro och rädsla när han såg på mig.

            Allting kändes så surrealistiskt, hur mycket hade jag inte längtat efter att få se honom igen? Hur mycket hade jag inte önskat att han skulle vara i säkerhet, det hade ju bara varit för hans skull som jag hade flytt till London. Men nu var vi här, tillsammans igen. Men jag kunde inte för något förstå vad han gjorde här eller hur han överhuvudtaget hamnat här. Frågan var bara om vi båda skulle ta oss levande härifrån?

            Mina funderingar avbröts av att dörren till rummet flög upp med en smäll och både jag och Markus hoppade till. Daniel kom inmarscherande med bestämda steg och stannade vid sängkanten. Han slet upp mig ur sängen och kastade ner mig på golvet. Sekunden därpå kände jag en skarp smärta i magen. Jag hörde hur Markus slet i repen som höll fast honom och panikartat ropade något genom sin munkavle. Jag hörde hur Daniel gick bort från mig mot Markus och därefter ett högt smack! och en dov duns. Jag öppnade försiktigt ögonen och fick se Markus liggande på golvet. Han var fortfarande fastbunden i stolen och nu stod Daniel över honom med en kniv mot hans strupe.

                -  Har jag inte sagt åt dig att hålla käften?! morrade Daniel.

Markus svarade inte utan stirrade bara skräckslaget på mig. Jag nickade försiktigt åt honom att jag är okej utan att någon av de andra i rummet såg det. Markus förstod min vink och slappnade av lite, men släppte mig inte med blicken. Daniel verkade tappa intresset för Markus och vände sig istället om mot mig. Han gick fram till mig igen och sparkade mig en gång till. Hårt. Jag kunde inte låta bli att flämta till av smärta trots att jag visste att det skulle smärta Markus ännu mer. Jag vågade inte heller möta hans blick den här gången.

            Daniel tog tag i min arm igen för att dra upp mig, men mina ben gav vika under mig så en tredje man kom och hjälpte Daniel att släpa mig till soffan som stod en bit bort. De buffade ner mig i soffan och jag försökte genast göra mig så liten som möjligt medan jag väntade på att nästa slag skulle komma. Men det kom aldrig.  

                -  Vet du, det här hade varit så mycket enklare om du inte hade gjort motstånd, då hade du inte behövt gå igenom allt det här. Men du valde att kämpa emot, sade Daniels röst bredvid mig.

Jag kikade försiktigt upp från mina knän och såg att han satt halvt hukad över mig, så nära han bara kunde utan att röra vid mig. Jag såg att han fortfarande höll kniven i handen och att hans ansikte var förvridet av ilska. Daniel förde plötsligt kniven närmare mitt ansikte och pressade den mot min kind för att tvinga mig att möta hans blick. Jag vågade inte längre streta emot. Jag hörde Markus dova morranden från andra sidan rummet och tårarna började rulla nerför mina kinder.

Jag var så rädd, men inte bara för mig själv utan också för Markus. Den här gången vågade jag inte göra något när Daniel lutade sig in och kysste mig. Jag kunde känna hans frustration och ilska när jag inte kysste honom tillbaka, men när kniven pressade djupare in i min kind vågade jag inte annat än att besvara hans kyss. Snart drog han sig tillbaka och log triumferande mot mig.

                -  Se, det var väl inte så svårt, va?

Tårarna fortsatte rinna nerför mina kinder; hur kunde han? Daniel tog så småningom bort kniven från mig och jag kände något varmt rinna nerför kinden där den varit. Blod.

                -  Egentligen, fortsatte Daniel oberört, hade allt varit ännu lättare om ni bara hade dött den där första gången. Men nej, Markus var tvungen att leka hjälte och rädda er ur ert brinnande hus. Ett tag trodde vi faktiskt att vi lyckats ta livet av dig, Markus, när du hoppade från andra våningen med Elin på ryggen. Men nej, här är du, livs levande! Fast inte länge till.

Daniels kollegor småskrattade för sig själva medan man hörde dova mumlanden från Markus håll.

                -  Det var en ganska fin plan, tycker ni inte? Ingen skulle ha misstänkt någonting. Bara en tragisk olycka där ett par omkom när deras hus brann ner. Men nu måste vi göra det så här istället. Polisen kommer att se det som att skurkarna lyckades med sitt uppdrag till slut. En ganska fin plan det också, håller ni inte med? Jag fabricerade historien om att några lönnmördare var ute efter att döda er – eller, det är ju sant, men den detaljen att jag själv är huvud-mördaren lämnade jag utanför. Sedan måste polisen ordna skydd åt Elin undan lönnmördarna och det resulterade i hela den här historien. Det var däremot lite knepigare att få dig hit, Markus. Jag var tvungen att vänta tills poliserna där hemma slutat hålla ett vakande öga över dig för att kunna skicka det där brevet åt dig och få dig hit till London. Ganska fiffigt, eller hur?

Daniel var väldigt stolt över hur han hade lyckats pussla ihop allting och hans leende växte större desto mer han berättade. Jag däremot kunde inte röra mig ur fläcken. Det var Daniel som hade legat bakom allting från början! Jag kunde inte tro det. Jag kunde inte heller tro att Daniel förfalskat ett brev som han skickat åt Markus för att få honom till London. Jag kunde inte förstå hur jag någonsin känt mig trygg med Daniel.

                -  Så, din historia slutar här, Markus, konstaterade Daniel enkelt efter några minuters tystnad.

Jag stirrade skräckslaget på Daniel och lät blicken sedan vandra vidare till Markus. Han låg fortfarande på golvet fastbunden vid den omkullvälta stolen och mannen stod fortfarande och siktade pistolen mot honom. Jag såg en tår rinna från hans ögonvrå, och jag kände mig så maktlös.

                -  Varför måste vi dö? frågade jag Daniel med gråten i halsen. 

                -  Jag tror det är någon som fått allting om bakfoten här, svarar Daniel. Visserligen var det min plan från början att döda er båda, men efter vår tid här i London har jag ändrat mig. Har du inte förstått det? Det är bara Markus som ska dö här idag. Du, min kära, ska komma med mig. Vi ska gifta oss Elin.

Jag stirrade storögt på honom samtidigt som hans fria hand letade sig ner till min korsrygg och in under tröjan. En rysning gick igenom min kropp och jag kände skräcken skölja över mig. Ett plågat ljud kom från Markus håll och strax därpå en dov duns och ett stön. Mannen hade sparkat honom i magen och jag såg hur Markus grimaserade av smärta.

                -  Men, det svarar inte på frågan varför Markus måste dö, och gentleman som jag är, så tänker jag svara på din fråga, Elin, men ärligt talat så trodde jag faktiskt att du redan visste? Nåja. Allting började för flera år sedan då vi alla jobbade på samma företag, minns ni? Det var ju faktiskt jag som presenterade er för varandra. Det du, Elin, inte visste då var att jag redan var kär i dig från första gången vi sågs. Kärlek vid första ögonkastet och allt det där, du vet. Nåväl, ett år senare blev jag sparkad från företaget, anklagad för att ha förskingrat pengar och beordrat mordet på vår chef. Jag hävdade förstås att jag var oskyldig och man fann inga bevis mot mig, men jag blev ändå sparkad. Sanningen är att jag faktiskt var skyldig till allt det där. Jag ville själv ha makten och pengarna. Men trots avsaknaden av bevis fick jag sparken, och jag misstänkte hela tiden att det var ni två som såg till det.  Ni visste om att jag verkligen var skyldig och därför såg ni till att få mig sparkad. Så, detta är min hämnd. Markus får sätta livet till, medan du Elin får leva tillsammans med mig. Om du någon gång skulle få för dig att gå till polisen eller ens säga något åt någon vet du vilket öde som väntar dig. Samma som Markus. Och hur ska jag hålla koll på dig, funderar du kanske? Det är nämligen så att Henry här, är din nye bäste vän och han kommer att följa dig vart du än går. Och din telefon? den har jag också tagit mig friheten till att avlyssna.

Fruktan växte allt mer inom mig desto noggrannare han målade upp min framtid för mig. Jag kände mig redan äcklad av tanken på vad han skulle tvinga mig till när vi var ensamma. En kall kår gick igenom mig medan tårarna än en gång började rulla nerför mina kinder. Jag kastade en blick mot Markus och såg att han var minst lika äcklad och skräckslagen som jag över det Daniel sagt.  

                -  Så, nu när du fått svar på alla dina frågor Elin, är det dags att ta farväl av Markus.

Med de orden osäkrade mannen som stod över Markus sitt vapen och siktade. Då reagerade jag. Jag flög upp ur soffan, sprang mot Markus för att slänga mig över honom och slå armarna om hans hals. Med bruten röst viskade jag i Markus öra ”jag älskar dig” och väntade sedan på skottet, men ingenting hände. Jag vågade inte titta upp eller ens röra mig, jag låg bara där och omfamnade Markus medan tårarna rann nerför mina kinder. Ett ögonblick av stulen kärlek just som vi båda skulle dö.

            Jag kände hur någon började riva och slita i mig för att få bort mig från Markus, men jag höll bara om honom hårdare. Det var inte förrän jag kände det kalla knivbladet mot min hals som jag slutade kämpa och lät personen dra mig bort från Markus.

                -  Om det är på det viset du vill ha det Elin så kan jag nog ordna att du får dö tillsammans med Markus, fräste Daniel bakom mig. Så otacksam och våldsam som du är vill jag ändå inte ha dig! Ni två har verkligen ställt till det för mig! Så, den här gången ska jag se till att ingen av er kommer levande härifrån.

Henry, som hade hållit sig på avstånd genom tumultet kom då fram och släppte lös Markus från stolen medan den andre mannen fortfarande siktade sitt osäkrade vapen mot hans tinning. Henry slet upp Markus från golvet för att sedan buffa ner honom på sängen. Samtidigt buffade Daniel också ner mig i sängen medan Henry och den andre mannen började binda fast mig och Markus vid varandra.

                -  Jag vill att det ska se ut som att ni dog i sömnen. Så romantiskt, jag ser redan rubrikerna framför mig! ”Par dog i varandras armar under gårdagens husbrand” sade Daniel och hånskrattade.

Trots skräcken och vetskapen om att slutet var här så kunde jag inte låta bli att njuta av att äntligen ha Markus armar runt mig igen. Mitt hjärta skuttade av glädje i min bröstkorg och jag log bittert. Ironiskt hur man kan vara så lycklig i en stund som denna. De två männen som bundit oss gick bort till dörren och försvann ut i korridoren och lämnade oss ensamma med Daniel.

           Jag kunde inte röra mig ur fläcken, och när jag försökte kände jag hur repen skar in i huden. Jag hörde Daniel sucka och vände blicken mot honom igen.

                -  Jag tror verkligen du skulle ha varit lyckligt tillsammans med mig Elin…

I sin hand hade han en tändare som han lekte lite med samtidigt som de två andra kom tillbaka bärandes på varsin bensindunk. De började genast dränka rummets väggar och inredning i bensin. Jag hörde ett ’klick’ och såg en låga stiga upp från tändaren i Daniels hand.  

                -  Om ni ursäktar, men jag har ett flyg att hinna med. Farväl Elin och Markus, sade Daniel och med de orden satte han eld på gardinen vid fönstret.

Daniel skyndade ut tätt åtföljd av sina kumpaner. Elden åt genast upp gardinen och spred sig snabbt genom rummet. Snart var nästan allt övertänt. Jag vände på blicken mot Markus och halv-skrek över lågornas brus.

                -  Jag älskar dig verkligen Markus! Förlåt för allt det här och förlåt för att jag någonsin lämnade dig! Jag gjorde det bara för att jag trodde det skulle lämna dig i säkerhet. Förlåt mig!

Jag kysste honom på kinden medan mina tårar rann. Detta var slutet. Jag kände hur Markus rev och slet i repet men brydde mig inte. Jag hade gett upp.

                -  Ge inte upp än Elin! röt Markus plötsligt i mitt öra medan han febrilt fortsatte slita i repen.

Röken sved i ögonen och fyllde snart mina lungor. Hostan rev i min hals och jag försökte tynga ner mitt ansikte i täcket på sängen för att filtrera luften jag andades. Men det var för mycket rök i luften. Plötsligt kände jag hur Markus omfamning lättade och hur hans armar försvann. Febrilt började jag treva runt mig i det rökfyllda rummet, men istället för att hitta Markus fann jag bara bitande lågor. Lågorna hade börjat äta av sängen.

            Ett högt klirrande ljud stal min uppmärksamhet samtidigt som lågornas intensitet fördubblades. Någon hade krossat ett fönster. Ett par starka armar lyfte plötsligt upp mig och snart kunde jag känna hur det blev kyligare. Vi var ute. Markus hade räddat oss än en gång från att brinna inne. Jag ropade åt honom att stanna medan jag letade efter hans ansikte. Sedan fann jag det, några centimeter från mitt i den rökfyllda luften.

                -  Tack, jag älskar dig Markus, av hela mitt hjärta! sade jag och kysste honom.

Han besvarade kyssen men lutade sig allt för snart tillbaka. Han förde över mig till hans rygg där jag klamrade mig fast, samtidigt som en lucka i den rökfyllda luften tillät mig att se ut över London. Skräcken tog tag i mig igen, inte en chans att vi skulle överleva ett hopp från den här höjden. Jag kände hur Markus tog några ostadiga steg innan han tog sats och hoppade.  

EPILOG – Sju månader senare

Jag gick uppför trappan, låste upp dörren och gick in. Huset kändes så tomt och ödsligt och ljudet av mina klackskor ekade genom huset. Jag tänkte tillbaka på den första branden, branden som förändrade våra liv. Vi hade klarat oss relativt bra den gången, men priset för branden i London var betydligt högre. Sorgen sköljde över mig och jag torkade snabbt bort mina tårar när jag hörde mäklaren komma in genom dörren.

                -  Är ni nöjd med ert val? frågade hon med vänlig röst några steg bakom mig.

                -  Det är drömhuset, svarade jag henne medan jag vände mig om.

                -  Då får jag väl bara lämna nycklarna till er, svarade hon leende, och säga – välkommen hem!

Jag tvingade fram ett ansträngt leende åt henne och tog nycklarna hon räckte fram åt mig. Hon svepte snabbt blicken över rummet innan hon tackade för sig och försvann ut genom dörren.

                -  Jag fick det, viskade jag ut i luften, jag fick vårt drömhus.

Men ingen svarade mig, endast tystnaden. Jag gick bort till trappan, sjönk ner på ett av trappstegen och lutade huvudet mot räcket. Jag tänkte tillbaka på det senaste årets händelser och insåg att det var precis sju månader sedan branden i London. Det var också för ganska exakt sex månader sedan polisen äntligen fått fast Daniel och hans kumpaner. Jag minns tydligt vilken lättnad det hade varit när jag äntligen kunde sluta se mig över axeln hela tiden och sova tryggt om natten. Min advokat hade lovat att Daniel skulle skaka galler troligen resten av sitt liv och att jag inte hade något att oroa mig för. Det var över, men priset var redan betalt.

            En snabb knackning på ytterdörren fick mig att hoppa till. Vem kunde det vara? Jag reste mig upp från trappsteget, torkade snabbt bort tårarna och gick för att öppna dörren. Där stod min mamma leende och räckte fram en blomma åt mig samtidigt som hon glatt utropade ”grattis till drömhuset!”. Jag kunde inte annat än att le tillbaka åt min mor samtidigt som jag tog emot orkidén. Jag gick in till köket och satte den i köksfönstret innan jag vände mig mot henne igen.

                -  Är det dags? frågade jag henne.

                -  Ja, det är väl det, svarade hon dröjande, vi kan inte skjuta på det längre.

Hon räckte fram sin hand och jag tog den i min, och tillsammans gick vi ut till bilen och åkte till gravgården. Väl framme tog vi varann i handen igen som för att söka stöd från varandra. Mamma fiskade fram en bukett blommor från baksätet innan vi gick in till gravgården, längs de olika stigarna och fram till graven. Sorgen hade blivit lättare att bära med tiden, men den fanns ännu där. Vi stod länge vid graven och höll om varandra, tårarna började än en gång rinna nerför mina kinder. Hur mycket hade jag inte gråtit de senaste månaderna?  

            En god stund senare var det ändå dags för oss att återvända till livet. En av hans sista önskningar hade varit att inte sluta leva livet trots att hans var förbi. Jag hade aldrig riktigt förstått hur någon kunnat sluta leva bara för att någon annan dog eller försvann, men sedan den första branden visste jag precis vad han talat om. Jag och mamma gick hand i hand tillbaka till bilen och körde hemåt.

            När vi kom in på min gata betraktade jag huset med beundran och sorg. Jag var hemma igen, hemma där allting hade börjat, där jag och Markus hade börjat vårt gemensamma liv, ett liv som Daniel slått i spillror. Men, nu stod vårt drömhus där på vår tomt och det var mitt. Det var dags för en ny början. Flyttlasset skulle inte komma förrän om en vecka men vi hade ordnat dit en säng och annat som jag behövde för att bo här tills dess. Mamma ville komma in och se så allting var OK innan hon åkte vidare, så vi gick tillsammans uppför trappan och hon öppnade dörren åt mig.

            Plötsligt var det ett tiotal människor som i kör ropade ”VÄLKOMMEN HEM” och tjoade för mig när jag steg in i huset. De hade ordnat med ballonger och serpentiner som nu flög genom luften, musik hördes i bakgrunden och i köket fanns mer människor och ett långbord som någon tagit med. Bordet dignade under massor av mat och dricka och jag kunde inte förstå hur de hade hunnit med allt detta?

Jag såg hur folkmassan i hallen började dela på sig och göra en gång och mitt hjärta stannade när jag såg vem som gömt sig där bakom dem. Markus! Min mamma kramade lätt min hand och viskade i mitt öra att de skrivit ut honom från sjukhuset samma dag, men att han velat överraska mig.

            Markus hade en bukett röda rosor i sin famn när han kom framrullande i sin rullstol mot mig. Hans ögon glittrade av triumf och lycka när han såg att hans överraskningsfest hade lyckats, men det fanns även något annat i hans blick. Han stannade alldeles framför mig och tog fram något ur sin ficka.

                -  Elin, älskade Elin. De senaste två åren har verkligen varit prövande för oss, dels de två bränderna och allt det, men också din pappas bortgång. Men nu är vi tillbaka här i vårt hem för att fortsätta våra liv och fira att kärleken övervinner allt. För det har vi verkligen kunnat se. Sorg och hot har kantat vår väg sedan vårt hus brann ner, vi levde i två helt olika världar där sorg och rädsla hörde till vardagen. Men livet skulle föra oss samman igen och jag kan inte förklara känslan jag hade när du kom och slängde dig över mig när jag låg där på golvet i London. Du valde mig istället för livet i den stunden, och det var då jag svor för mig själv att jag skulle göra allt i min makt för att få oss levande därifrån. Elin, jag vill idag börja ett nytt kapitel i våra liv och lova dig evig trohet.

Han öppnade upp asken han nu hade i sin hand och där i fanns den vackraste ringen jag någonsin sett. Jag kunde inte andas, utan jag bara stirrade på honom.

                -  Jag önskar verkligen att jag kunde gå ner på knä för det här, men – Elin, vill du gifta dig med mig?

Det tog någon sekund innan jag förstod orden han sade och när de sjönk in slängde mig ner på knä bredvid hans rullstol och slog armarna om honom.

                -  Ja! Snyftade jag in i hans axel när tårarna för hundrade gången började rulla nerför mina kinder. Men den här gången var det lyckotårar. Ja! Jag vill gifta mig med dig Markus!

Jag kände hur han varsamt sköt mig lite ifrån honom, och tog min hand från hans axel för att träda ringen på mitt finger.

                -  Jag älskar dig Elin, av hela mitt hjärta, sade han och kysste mig.

Jublet steg runtom oss och jag kände hur folk klappade mig på axeln, men jag hade bara ögon för Markus. Det var han och jag nu, för evigt.

© Amanda Ehn