13 oktober 2012

Livet varar inte för evigt


Jag satt stilla på bänken och stirrade ut över vattnet. Solen hade redan gått ner men himlen flammade ännu i rött och gult där solen just försvunnit bakom horisonten. En kall vindpust fick mig att rysa och gömma händerna ännu djupare in i fickorna. Det var höst, och du var inte längde med oss. Tomheten och förvirringen ekade inom mig varpå tårarna än en gång började rinna nerför kinderna.

En till vindpust slog mot mitt ansikte och jag fick plötsligt bråttom hem. Jag virade jackan tätare om mig och körde ner händerna i fickorna igen samtidigt som jag halvsprang mot bilen. Det var så många tankar och funderingar som snurrade runt i huvudet på mig att jag inte lade märke till den andra bilen en bit längre ner på den rätt så tomma parkeringen.
            Jag torkade hastigt bort tårarna från mina kinder med jackärmen och låste upp bilen. Jag skyndade ut från parkeringen och styrde hemåt. Jag visste inte varför, men jag hade bråttom att komma hem. Jag sprang uppför trapporna i trapphuset och stängde snabbt dörren om mig när jag kommit in. Lättad andades jag ut och lutade mig tillbaka mot dörren innan jag suckade och klädde av mig ytterkläderna och började tända lite lampor i min mörka lägenhet.
            Jag tände också ljuset jag hade på köksbordet. Jag stannade upp och betraktade fotot som fanns bredvid ljuset. Tårarna började rulla nerför kinderna igen och jag frågade fotot ”varför?”. Jag fick inget svar. Farmor bara betraktade mig i stillhet med ett litet leende på läpparna som för att säga ”du vet nog varför”. Då blev bilden av farmor suddig och tårarna började forsa nerför mina kinder.
             Jag sökte mig trevande fram till soffan och kurade ihop mig till en boll. Som jag önskade att det kunde finnas någon som kunde trösta mig, någon som virade sina starka, trygga armar om mig och bara omsluta mig i sin famn. Istället slog jag armarna om mig själv så gott jag kunde och väntade på att tårarna skulle sina för denna gång. Det tog en god stund eftersom sorgen blandades med ensamheten och resulterade i än fler tårar.

Under de kommande dagarna kom det flera situationer som skulle påminna mig om farmor. Det kunde vara vad som helst, en mening, ett ord, en blick, en kram och frågan ”hur har du det?”. Det var lättare att vara bland människor som inte visste, enklare att låtsas och inte behöva tänka på det. Men så fort någon frågade hur jag hade det, gav mig en medlidande blick, beklagade sorgen eller bara råkade nämna saker jag associerade med min farmor överväldigade minnena mig.
Minnena, för att det var bara det som fanns kvar. Jag skulle aldrig få träffa henne igen. Aldrig få möta hennes klara och visa blick igen. Aldrig få höra historierna om min pappa och hans syskon och alla hyss de gjort när de var små. Aldrig se hennes ansikte lysa upp igen när man kom och hälsade på. Minnena och fotona finns kvar, det är allt.
En dag hade jag åkt hem till min mamma och sett igenom en hel hög med fotoalbum. Jag hade hittat foton från innan jag fanns till, från när jag var riktigt liten och fram tills jag var 5-6 år. Jag kunde konstatera att jag var ett riktigt troll när jag var liten, alltid med håret spretande åt alla håll även om jag hade 7-8 centimeter långt hår. Jag var även en riktig linslus, eller så var det bara min mamma som var flitig att dokumentera mina första år.
Jag hittade också det foto jag letat efter. Innan jag började visste jag inte om det ens fanns ett sådant foto, men jag hade tur. Fotot föreställde jag endast ett halvt år gammal (och redan med håret på ända) i farmors famn. Jag hade stirrat på fotot i vad som kändes som en evighet med tårarna rinnandes nerför kinden när min mamma plötsligt lade sin hand på min axel. Jag hade inte hört att hon kommit hem så jag skrek till av rädsla och chock innan jag insåg vem det var.
Vi satt där tillsammans en stund och talade gamla minnen en stund innan jag blev tvungen att åka tillbaka hem till mitt. En av mina vänner ville den kvällen ta mig ut och vandra i skogen och leta fram ett utsiktstorn han visste skulle finnas någonstans, men visste inte riktigt exakt var. Sagt och gjort.
Det kändes riktigt skönt och befriande att komma bort en stund och få tänka på något annat, ja – att få glömma bort för ens en stund vad som hänt de senaste dagarna. Vi hittade utkikstornet, klättrade upp och beundrade utsikten över höstlandskapet. Senare på vägen tillbaka till bilen hittade jag även ner i en vattenpöl och dränkte min ena sko, och vattnet var inte precis varmt. Tvärtom.

En annan kväll efter att jag spenderat några timmar på Universitetet, lunchat med mamma och talat en lång stund med pappa i telefon satte jag mig i soffan och tänkte tillbaka på mitt sista besök till farmor.
            Det hade varit en lördag, och jag hade egentligen inte alls tid att åka till sjukhuset den dagen. Först hade jag varit och jobbat en del och sedan lämnat på jobbet tillsammans med några vänner är pappa ringde och frågade om jag ville komma med till sjukhuset. Jag hade först tänkt säga nej eftersom jag egentligen borde göra mig klar för att fara på en förlovningsfest senare, men något inom mig sade att jag borde åka och hälsa på farmor den dagen.
            Farmor hade två veckor tidigare haft några ordentliga epilepsi-anfall och inte varit vaken eller närvarande sedan dess. Men den dagen, när vi kom dit var hon vaken och tittade omkring sig. Hon kunde inte röra sig, men ögonen sökte och hittade våra ansikten. Jag tyckte till och med jag kunde se i hennes ögon att hon kände igen oss. Hon verkade också förstå vad vi sade och det var skönt att se henne vaken en sista gång. Då visste jag inte det, men idag vet jag.
            Det dröjde inte längre än till onsdag morgon. Pappa ringde och väckte mig, och så fort jag såg vem det var som ringde visste jag; hon hade somnat in. Det visade sig att hon hade somnat in på kvällen innan, inge drama utan bara somnat in med en lätt suck. Jag kände mig lättad, hon behövde inte lida mer, hon behövde inte längre leva som ett paket i väntan på att somna in. Jag ville tro att hon var på ett bättre ställe nu, ett ställe utan smärta och sjukdomar. Ett ställe med glädje och liv, och kanske få återförenas med sin man som gått före henne.

Sedan kom dagen för begravningen. De tre veckorna gick väldigt snabbt förbi och en del dagar registrerade jag aldrig. Det var en hel del som skulle ordnas, kläder som skulle införskaffas och där tidigare körningen av farmors kista från sjukhuset till kapellet där begravningen senare skulle hållas.
            Redan från morgonen kände jag mig avtrubbad, oförmögen att känna, oförmögen att tänka. En svag ringning på dörren överraskade mig just som jag höll på att dra på mig min nya kavaj. Jag gick osäkert mot dörren och kikade igenom titthålet. Ett blombud? Förvirrad öppnade jag dörren och fick ett paket av blom-killen. Jag såg efter blom-killen när han vänt på klacken och försvunnit ner för trapporna och stängde sedan dörren om mig.      
            Jag tog med mig paketet in och lade ner det på köksbordet och började öppna paketet. Det var en väldigt vacker bukett blommor; men blommorna till begravningen skulle föras direkt till kapellet? Jag tog upp buketten för att leta fram en vas som skulle passa när ett kort föll ner på bordet. Nyfiket tog jag upp kortet och vände på det och fann en hälsning som löd ”du är inte ensam”. Ingen underteckning. Konstigt.
En snabb titt på klockan informerade mig att jag höll på att bli sen, så jag letade snabbt fram en passlig vas och fyllde den med vatten innan jag satte dit buketten och placerade vasen på köksbordet. Sedan nappade jag tag i min väska och jacka på vägen ut genom dörren och skyndade mig vidare ut till bilen. Förstås glömde jag mitt manus i farten och blev tvungen att springa upp efter det igen innan jag kom mig iväg till kapellet.
När jag svängde in på parkeringen skymtade jag en bekant bil längre ner på parkeringen. Jag hade en känsla av att jag sett den förr på ett liknande ställe, men jag kunde inte sätta mitt finger på det. Jag parkerade min bil och skyndade ut. Jag hörde samtidigt hur en annan bildörr smällde igen och snart hörde jag fotsteg bakom mig. Jag vände mig om för att se vem det var, men det var inte någon jag förväntat mig se där idag – Joakim.
Han kom fram till mig och gav mig en kram, så som han alltid gjorde när vi träffades, men idag gav han mig också en puss på kinden. Smått förstummad såg jag frågande på honom när han släppte mig igen men fann inga ord. Plötsligt insåg jag var jag sett bilen förut – på parkeringen den där dagen jag varit nere vid vattnet och sett på solnedgången!
Jag hade sedan ett tag tillbaka haft känslor för Joakim, men inte vågat säga eller visa något. Sedan hade farmor gått bort och jag satte de känslorna åt sidan, men där och då fick jag alla mina frågor besvarade. Han såg mig djupt i ögonen och viskade orden från kortet jag fått med blommorna; ”du är inte ensam”. Detta fick mig att le och krama om honom ännu en gång. Med honom vid min sida kanske jag skulle klara av den här dagen också. Sedan tog han min hand och vi gick mot kapellet.
 Medan vi gick uppför gången mot ingången kastade jag en blick upp mot himlen och tänkte ”ja farmor, jag vet varför” som för att svara på min egen fråga jag ställt bilden av farmor för någon vecka sedan. Plötsligt fick jag se en stor gyllene port framför mig. Allt annat blev vitt och formlöst, allt jag såg var porten. Sedan får jag se två personer stå på andra sidan, bakom de öppna dörrarna.
Det tar mig en sekund innan jag inser att det är farmor jag ser, men inte den farmor jag såg på sjukhuset den där lördagen utan jag såg en yngre version av farmor stå där, rak i ryggen och helt frisk. Jag såg ren glädje och lycka stråla från hennes ansikte och hon log mot mig. Personen bredvid farmor höll en arm om henne och log också mot mig. Då insåg jag att det var vår skapare! Tårarna började rinna nerför min kind igen, för nu visste jag; farmor var på ett bättre ställe där inga sjukdomar fanns utan endast äkta glädje.
Farmor stod där på andra sidan porten tillsammans med Jesus och vinkade till mig, farmor gjorde även en gest mot min högra sida där Joakim stod och plötsligt kände jag mig inte ensam längre. Farmor log ännu bredare och gav mig en slängkyss innan bilden försvann helt och jag stod där på grusgången till kapellet igen. Jag såg förvirrat runtom mig tills jag mötte Joakims blick. Han lade ena handen runt min midja och kramade om mig mjukt innan han började leda mig uppför gången igen.
Medan vi gick där tänkte jag att livet varar inte för evigt, men minnena från en annan livstid lever för alltid med oss så länge vi vill minnas, och på det sättet lever också de som gått före oss med oss här tills den dag vi själva går igenom den gyllene porten och får återförenas med dem. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar