Du rörde vid mitt hjärta

Jag hade gått med en känsla av att något hemskt skulle hända hela hösten och halva vintern när jag mötte en person som kom att förändra resten av mitt liv. 

           Jag hade från och till under ett halv års tid känt på mig att något hemskt skulle hända, men jag hade ändå inte trott att det kunde bli så här. En stilla tår rullade nerför min kind och jag tvingade mig själv att blunda och bara se hans ansikte framför mig. Se hans livsglädje och den kärlek som hans vackra ögon utstrålade.

            Jag sträckte mig efter min väska som jag lagt ner på golvet bredvid fåtöljen där jag satt. Jag letade upp min nötta anteckningsbok och tog fram fotot på oss från den dagen då vi hade gått på bal tillsammans. Trots att det redan gått ett år så är han än idag lika närvarande i mitt dagliga liv som för ett år sedan.

Jag log då jag tänkte tillbaka på hur allt hade börjat. Han hade råkat buffa till mig en dag i universitetets restaurang så att vattenglaset jag hade på brickan åkte i golvet – men inte utan att först skvätta ner mig. Han hade insisterat på att han skulle få gengälda det han gjort genom att bjuda mig på den bal kåren ordnade följande dag. Han ville inte ge med sig utan insisterade på att jag skulle gå med honom, så till sist gav jag med mig.

Senare fick jag veta att han hade planerat allting, att han stött till mig med flit. Jag torkade bort den tår som hade letat sig nerför min kind och reste mig ur fåtöljen för att gå bort till min garderob. Jag öppnade dörrarna och tog fram klänningen jag hade haft på mig under balen. Jag ställde mig framför spegeln med klänningen och kunde se tårarna rinna nerför min kind. Jag blundade och kände hans armar runt mig; vi dansade. Den kvällen på balen för över ett år sedan hade varit helt magisk. Han släppte aldrig taget om mig på hela kvällen och hade bara ögon för mig.

            Från den kvällen hade han fångat mitt hjärta. När han hade följt mig hem efter balen såg han mig djupt i ögonen, länge, utan att säga ett ord. Han sträckte fram sin hand och smekte min handrygg innan han sakta böjde sig fram och kysste min kind. Medan jag försökte finna min talförmåga igen såg han mig djupt i ögonen med ögon fulla med kärlek, varpå han bara vände sig om och gick därifrån.

            Efter den kvällen spenderade vi varje ledig stund vi hade tillsammans. Jag förstod det inte då, men idag när jag ser tillbaka förstår jag varför han var så ivrig att träffa mig så fort vi hade chansen. Ibland lade jag nog märke till att han inte riktigt orkade med och blev väldigt trött på kvällarna eller helt enkelt blev sittande någonstans och bara stirrade ut i rymden med ett sorgset ansikte. Men varje gång jag frågade honom om det viftade han bort det med ett leende och ännu ett av hans många dåliga skämt.

            Vi hade spenderat all fritid vi kunde tillsammans i någon vecka när han plötsligt slutade höra av sig. Jag blev orolig eftersom vi hade bestämt att vi skulle träffas klockan åtta för att gå på bio men han dök aldrig upp och jag fick inte heller tag i honom. Han svarade inte när jag ringde och svarade inte heller på några av mina textmeddelanden.

            Min värld rasade samman när det äntligen ringde i telefonen – men det var inte Eric som ringde, utan ett nummer jag inte kände igen. Det var från sjukhuset. De sade att Eric hade kommit in med ambulans för en stund sedan efter att han kollapsat på gatan. När jag skyndade iväg till sjukhuset, funderade jag på hur de på sjukhuset visste att de skulle ringa mig – jag och Eric var ju inte gifta, släkt eller något sådant.

            Jag kom att spenderade de tre följande dygnen på sjukhuset med honom. De första fyra timmarna låg jag uppkrupen i hans säng och grät medan han höll om mig och försökte trösta mig. Medan jag låg där förklarade han också allt från början, endast för att ta någon paus nu och då för att vila lite eller kyssa min panna.

            Jag fick veta att han hade myelom, benmärgscancer, och läkaren hade gett honom tre veckor kvar att leva – för fyra veckor sedan. Han hade fått känslor för mig sedan ett tag tillbaka, men när han fick sin diagnos av läkaren bestämde han sig för att slå slag i saken innan det var för sent. Samtidigt hade han gett mitt nummer till sjukhuset så att de kunde ringa mig ifall något hände med honom.

Eric ville inte låta hans diagnos stoppa oss; att vi skulle sluta leva våra liv. Så istället såg vi på filmer tillsammans, delade livet med varandra, skrattade, grät och bara höll om varandra. Under de tre dagarna på sjukhuset visade han mig hur han ville att jag skulle leva mitt liv; leva i varje tillfälle och fylla livet med kärlek. Han litade på att jag skulle fortsätta att leva ett fullt liv för oss båda sedan när han var borta.

            En dag låg jag i hans famn med mitt öra mot hans hjärta när jag märkte att det började slå ojämnt. Jag såg upp och in i hans ögon medan tårar sakta började rulla ner för min kind. Han kysste mig på pannan en lång stund medan en tår föll ner för hans kind. Han viskade sakta orden ”jag kommer alltid att älska dig” i mitt öra innan han gav upp en låg suck samtidigt som jag hörde hans hjärta slå ett sista slag.