Blicken du gav

Väntan var nästan outhärdlig. När skulle de komma? Jag kastade en blick ner mot gatan nedanför var och varannan sekund och traskade otåligt mellan fönstret och datorn. Telefonen låg tyst på bordet, och ur högtalarna strömmade musik, men jag hörde inget av den; var kunde de vara?

       Hundratals tankar och funderingar svepte genom huvudet medan ytterligare fem minuter släpade sig förbi. De skulle ha varit här för snart en kvart sedan, var är de? Just då hörde jag en bil sakta ner, genast jag rusade till fönstret och kikade ner mot gatan. Där var de, de hade kommit! Där var han. Jag kände mitt hjärta ta ett extra slag när jag såg honom kisa uppåt och målmedvetet fäste blicken vid mitt fönster. Vid mig. Jag såg ansiktet spricka upp i ett leende och jag kunde inte låta bli att le tillbaka. Jag kunde knappt tro det, han var här!

        Jag struntade i allt vad kyla hette och brydde mig inte om att ta någon jacka, utan försökta bara få på mig skorna så snabbt som möjligt och sprang ut i trapphuset med den ena skon endast halvt på. Jag kunde inte komma ut fort nog. Jag kastade mig på yttrerdörren och kom ut i höstkylan, sprang runt huset och ut på gatan framför. Marcus måste ha sett att jag försvunnit från fönstret och förstått var jag var, för mitt i allt stod han där framför mig.

       Det var ett av de där ögonblicken när man inte behöver säga någonting, man bara ser varandra i ögonen och vet precis vad den andre tänker. Jag kunde inte sluta förundras över den där blicken. Där fanns så mycket kärlek, ömhet, värme, saknad och något mer som jag inte kunde beklä i ord. Efter en stund böjde han sig ner och gav mig en öm kyss och omfamnade mig sedan. Jag vet inte hur länge vi stod där och bara höll om varandra, men alltför snart släppte han mig och gav mig ett hastigt leende innan han sprang tillbaka till bilen för att hämta sina saker.

       Det var så skönt att äntligen ha en kväll för oss själva efter att så länge varit på olika orter. Så skönt att äntligen ha en varm famn att krypa in i. Det var det här som jag hade saknat mest; att bara sitta och dela livet med varandra, diskutera och bara hålla om varandra. Jag halvlåg i hans famn medan han maserade mitt huvud med ena handen samtidigt som han höll om mig med den andra.

       Jag vet inte hur länge vi hade suttit där och bara talat. Marcus hade varit tyst en stund och jag vände på mitt huvud för att kunna se hans ansikte. Han satt och betraktade mig, och när jag nu hade vänt mig såg han mig djupt i ögonen. ”Jag älskar dig” viskade han och böjde sig ner och kysste min panna. Jag njöt av värmen som de orden spred inom mig. ”Jag älskar dig med” viskade jag tillbaka och sträckte upp min fria arm för att kunna röra vid hans ansikte.

      

Veckan vi fick spendera tillsammans gick snabbt, och den skulle snart vara slut. Han skulle åka imorgon, och det bekymrade mig lite att vi inte hade något speciellt planerat för dagen. Veckan hade varit helt fantastisk, och det kändest som om vi kommit ännu närmare vanrandra. Jag bävade redan inför morgondagen.

       Jag hörde Marcus stöka i köket och nyfiken som jag var steg jag upp och smög till köket och kikade in. Marcus går inte att lura eller överraska, så han hade förstås hört mig och mötte mig i dörröppningen. ”Hit får du inte gå idag” sade han och log förtjust åt mitt förvånade ansiktsuttryck. Han visste hur nyfiken jag var av mig och hur mycket det där skulle irritera mig. När han såg att jag inte tänkte flytta på mig småskrattade han bara medan han försiktigt knuffade mig bakåt samtidigt som han stängde köksdörren bakom sig. ”Kom, vi går ut en sväng” sade han och småskrattade igen när han såg hur motsträvig jag var.

       Vi gick ut på en liten promenad, och innan det hade han insisterat på att jag skulle ta på mig några av mina finare kläder. Jag kunde inte för något förstå varför jag skulle klä upp mig om vi ändå bara skulle ut på en promenad? En stund efter att vi gett oss av insåg jag dock att han hade ett mål med denna promenad. ”Vart är vi på väg?” frågade jag nyfiket. Det enda svaret jag fick var en mycket glädjefylld och hemlighetsfull blick, som om det skulle göra saker och ting bättre? Han visste att jag och min nyfikenhet inte tycker om hemlighetsmakeri, så jag slog honom lekfullt i armen varpå hans skratt fyllde luften runt oss och han rufsade om mitt hår. Jag fick altså klara mig utan svar och någon ynka ledtråd.

       Jag behövde dock inte vänta länge innan han gick in i en av de finarae lunchrestaurangerna i stan. Vad jag inte fick ihop var att jag var förbjuden tillträde till köket men ändå skulle vi äta ute? Mina grubblerier glömde jag ändå snart när lunchen serverades och samtalsämnena bytte av varandra samtidigt som skratten klingade i luften. Detta såg ut att bli en riktigt fin sista dag trots allt.

       När vi senare kom ut från restaurangen stod en bil och väntade på oss. Mina misstankar vaknade till liv igen och nyfikenheten tog överhanden. Bilen förde oss ner till havet, ett riktigt fint ställe med klippor och en liten sandstrand. Vi var ensamma där, så vi satte oss på klipporna och betraktade solen som sakta börjat sänka sig ner mot vattnet. Jag satt hopkrupen i hans varma famn igen och njöt, detta skulle jag komma ihåg länge.

       Efter ett tag bröt han tystnaden och sade ”Jag älskar dig av hela mitt hjärta, och om du bara visste hur lyckligt lottad jag är att få ha dig. Du lyser upp min tillvaro med ditt skratt och din värme, med att vara precis den du är. I mina ögon är du perfekt, och inget kan ta min kärlek till dig ifrån mig.” Hans ord värmde mig från topp till tå, men jag kunde inte låta bli att tänka att det var precis så jag såg honom. Innan jag hann tänka längre fortsatte han; ”Min enda önskan är att få leva vid din sida livet ut, så nu frågar jag dig, vill du gifta dig med mig?” Det var inte en fråga jag väntat mig, så det tog en stund innan förvåningen lagt sig och jag kunde svara. Jag vände mig så jag kunde se in i hans ögon och svarade honom; ”Ja”. Ett längre svar kunde jag inte åtstadkomma.

Han hade ringar och allt så jag insåg att han hade varit tvungen att ha planera detta ett bra tag. Efter en stund tog vi oss tillbaka till lägenheten där han ledde mig fram till köksdörren. Jag såg hans ansikte och insåg att dendär glimten i ögat var tillbaka. ”Får jag gå in i köket nu?” frågade jag. Marcus bara nickade och stod bakom mig medan jag försiktigt sköt upp dörren.

       På bordet stod en hjärtformad cheesecake brevid en stor bukett blommor. Där fanns också ett kuvert. Jag såg på honom och han bara log och följde efter mig när jag gick fram till bordet. Jag öppnade försiktigt kuvertet och fann två papper.

       Mina ögon förstorades och jag hörde Marcus förtjust småskratta i bakgrunden. Jag kunde inte tro det! Det första var ett antagningsbrev till den skola och utbildning jag länge drömt om att få gå, det andra var ett papper där det stod en adress tillsammans med två tågbiljetter. Jag vände mig om och såg på honom med en frågande blick. Han gav mig en snabb kyss innan han började förklara. ”Adressen är till ditt nya hem, ett kvarter från min lägenhet och tågbiljetterna är tills vi skall åka ner.” Jag funderade på svaret en stund och frågade sedan ”Va, är tågbiljetterna för oss båda?”. ”Ja” svarade Marcus med ett leende, ”jag stannar här tills vi åker ner tillsammans med flyttlasset.”

       Jag kunde inte tro det! Han skulle vara kvar här tills jag flyttade, även om det skulle ske snart eftersom skolan började. Sedan så skulle vi inte längre ha avståndet mellan oss, vi skulle kunna vara tillsammans hela tiden om vi ville! Och för dessutom var han min, bara min och ville vara mig för resten av sitt liv! Jag vände mig om, slog armarna om honom och kysste honom ömt. Vi såg varandra i ögonen, och i hans fann jag både värme och kärlek, men även något annat, det som jag förr inte kunnat sätta fingret på: förväntan inför framtiden. Vår framtid, tillsammans.