Du rörde vid mitt hjärta

Jag hade gått med en känsla av att något hemskt skulle hända hela hösten och halva vintern när jag mötte en person som kom att förändra resten av mitt liv. 

           Jag hade från och till under ett halv års tid känt på mig att något hemskt skulle hända, men jag hade ändå inte trott att det kunde bli så här. En stilla tår rullade nerför min kind och jag tvingade mig själv att blunda och bara se hans ansikte framför mig. Se hans livsglädje och den kärlek som hans vackra ögon utstrålade.

            Jag sträckte mig efter min väska som jag lagt ner på golvet bredvid fåtöljen där jag satt. Jag letade upp min nötta anteckningsbok och tog fram fotot på oss från den dagen då vi hade gått på bal tillsammans. Trots att det redan gått ett år så är han än idag lika närvarande i mitt dagliga liv som för ett år sedan.

Jag log då jag tänkte tillbaka på hur allt hade börjat. Han hade råkat buffa till mig en dag i universitetets restaurang så att vattenglaset jag hade på brickan åkte i golvet – men inte utan att först skvätta ner mig. Han hade insisterat på att han skulle få gengälda det han gjort genom att bjuda mig på den bal kåren ordnade följande dag. Han ville inte ge med sig utan insisterade på att jag skulle gå med honom, så till sist gav jag med mig.

Senare fick jag veta att han hade planerat allting, att han stött till mig med flit. Jag torkade bort den tår som hade letat sig nerför min kind och reste mig ur fåtöljen för att gå bort till min garderob. Jag öppnade dörrarna och tog fram klänningen jag hade haft på mig under balen. Jag ställde mig framför spegeln med klänningen och kunde se tårarna rinna nerför min kind. Jag blundade och kände hans armar runt mig; vi dansade. Den kvällen på balen för över ett år sedan hade varit helt magisk. Han släppte aldrig taget om mig på hela kvällen och hade bara ögon för mig.

            Från den kvällen hade han fångat mitt hjärta. När han hade följt mig hem efter balen såg han mig djupt i ögonen, länge, utan att säga ett ord. Han sträckte fram sin hand och smekte min handrygg innan han sakta böjde sig fram och kysste min kind. Medan jag försökte finna min talförmåga igen såg han mig djupt i ögonen med ögon fulla med kärlek, varpå han bara vände sig om och gick därifrån.

            Efter den kvällen spenderade vi varje ledig stund vi hade tillsammans. Jag förstod det inte då, men idag när jag ser tillbaka förstår jag varför han var så ivrig att träffa mig så fort vi hade chansen. Ibland lade jag nog märke till att han inte riktigt orkade med och blev väldigt trött på kvällarna eller helt enkelt blev sittande någonstans och bara stirrade ut i rymden med ett sorgset ansikte. Men varje gång jag frågade honom om det viftade han bort det med ett leende och ännu ett av hans många dåliga skämt.

            Vi hade spenderat all fritid vi kunde tillsammans i någon vecka när han plötsligt slutade höra av sig. Jag blev orolig eftersom vi hade bestämt att vi skulle träffas klockan åtta för att gå på bio men han dök aldrig upp och jag fick inte heller tag i honom. Han svarade inte när jag ringde och svarade inte heller på några av mina textmeddelanden.

            Min värld rasade samman när det äntligen ringde i telefonen – men det var inte Eric som ringde, utan ett nummer jag inte kände igen. Det var från sjukhuset. De sade att Eric hade kommit in med ambulans för en stund sedan efter att han kollapsat på gatan. När jag skyndade iväg till sjukhuset, funderade jag på hur de på sjukhuset visste att de skulle ringa mig – jag och Eric var ju inte gifta, släkt eller något sådant.

            Jag kom att spenderade de tre följande dygnen på sjukhuset med honom. De första fyra timmarna låg jag uppkrupen i hans säng och grät medan han höll om mig och försökte trösta mig. Medan jag låg där förklarade han också allt från början, endast för att ta någon paus nu och då för att vila lite eller kyssa min panna.

            Jag fick veta att han hade myelom, benmärgscancer, och läkaren hade gett honom tre veckor kvar att leva – för fyra veckor sedan. Han hade fått känslor för mig sedan ett tag tillbaka, men när han fick sin diagnos av läkaren bestämde han sig för att slå slag i saken innan det var för sent. Samtidigt hade han gett mitt nummer till sjukhuset så att de kunde ringa mig ifall något hände med honom.

Eric ville inte låta hans diagnos stoppa oss; att vi skulle sluta leva våra liv. Så istället såg vi på filmer tillsammans, delade livet med varandra, skrattade, grät och bara höll om varandra. Under de tre dagarna på sjukhuset visade han mig hur han ville att jag skulle leva mitt liv; leva i varje tillfälle och fylla livet med kärlek. Han litade på att jag skulle fortsätta att leva ett fullt liv för oss båda sedan när han var borta.

            En dag låg jag i hans famn med mitt öra mot hans hjärta när jag märkte att det började slå ojämnt. Jag såg upp och in i hans ögon medan tårar sakta började rulla ner för min kind. Han kysste mig på pannan en lång stund medan en tår föll ner för hans kind. Han viskade sakta orden ”jag kommer alltid att älska dig” i mitt öra innan han gav upp en låg suck samtidigt som jag hörde hans hjärta slå ett sista slag. 

Publicerad

Dagen då jag fick min andra novell publicerad i en tidning: ÖP. Och kommentarer som denna skadar inte:

"wow du har talang!! =) romantiskt värre..

ville ju själv börja pyla nästan!! Good work!"

Tack!

En sårad själ

Jag gick in i köket och alla minnen från gårdagen sköljde över mig. Det var ingen som hade brytt sig om att skjuta in stolarna eller ställa bort disken. Där stod tre tekoppar på bordet och resterna av kladdkakan var ännu framme.

            Jag gick förbi bordet och de utspridda stolarna fram till fönstret. Det var den nya sysselsättningen; stå vid fönstret och se världen utanför, se andra människor gå förbi och fundera en stund hur deras liv är, vart de kan ha bråttom, om de är lyckliga och så vidare.

            Jag såg en ung vuxen gå förbi där nere på gatan pratandes i telefon, och mitt i allt brast hon ut i ett klingande skratt som ekade mellan husen. Jag log sorgset och önskade att det varit jag. Strax därefter fick jag syn på ett äldre par som också gick förbi; de var hur söta som helst när de gick i armkrok. Jag vände bort blicken, jag ville inte se mer.

            Jag gick tillbaka till köksbordet och plockade bort minnesbilderna från igår, den ena koppen efter den andra hamnade i diskmaskinen och stolarna ställdes tillbaka så som de skulle stå. Nu var det bara minnena kvar, och vetskapen om att inget någonsin skulle bli så som det en gång varit. Jag drog ofrivilligt efter andan när jag kände smärtan som tanken orsakade.

           

Det hade gått två veckor sedan den där kvällen när jag som vanligt kollade min mail. Ett nytt meddelande. Jag slöt sakta ögonen och tog ett djupt andetag. Nej, jag ville inte se det. Jag öppnade ögonen igen, suckade och tryckte bort den lilla rutan i högra hörnet av skärmen som meddelade att jag hade ett nytt mail i inkorgen. Det var från honom.

            Jag tänkte inte låta mig själv fundera vidare på den saken utan stängde snabbt av datorn och kröp istället ihop i fåtöljen med en av mina favoritböcker. Det tog ändå inte länge innan mina tankar vandrade tillbaka och motvilligt började jag fundera på vad det där mailet möjligvis kunde innehålla. Sedan kom tanken ”det är från honom, det skulle ändå bara göra det värre om jag läste det”.

            Jag lät mailet vara och där fick det ligga i flera dagar och jag började snart återgå till den vardag jag en gång hade levt. Jag kunde återvända till kyrkan utan att kippa efter andan av smärta. Det var nämnligen här vi hade träffats, det var här vi hade lärt känna varandra. Jag gladde mig än en gång åt det faktum att han skulle vara ute på missionsfältet i ytterligare fyra veckor, så jag skulle ha gott om tid att återhämta mig tills han kom tillbaka. Jag ville inte att han skulle se att jag tagit det som hände så här hårt.

När jag en söndag senare kom hem från gudstjänsten såg jag att jag hade ännu ett oläst mail i inkorgen. Jag började motvilligt inse att det han ville säga till mig var något viktigt, eller i alla fall något han var enträgen om att jag skulle få veta. Jag tryckte bara bort det; en annan dag kanske, men det tog inte länge innan jag var tillbaka vid datorn, alltför nyfiken att skjuta på det mera. Det må såra mig hur mycket som helst, men jag ville veta. Ett djupt andetag och jag klickade på ikonen för att öppna inkorgen. 

            Jag visste inte hur länge jag hade suttit där och bara stirrat på den nu svarta skärmen. Jag kännde mig sviken, lurad, irriterad och framför allt förvirrad. Jag visste egentligen inte alls vad jag skulle tro eller känna. Det gick helt enkelt inte ihop, det var som om det skulle ha varit en helt annan kille som skickat mailen till mig jämfört med den som sagt de hårda orden vid köksbordet den kvällen allt föll samman för snart fyra veckor sedan.

            Jag lyfte sakta huvudet från händerna och väckte skärmen. Jag var tvungen att läsa mailet igen. Det andra mailet var nästan identiskt med det första, det var bara den första och sista meningen som kommit till i det andra mailet.

            ”Förlåt! Jag visste inte att orden ag sade orsakade så stor smärta hos dig! Jag antar att jag inte har någon som helst rätt att säga detta åt dig nu, men jag vill vekligen, så jag gör det ändå.

            Ända sedan jag lämnade dig sittande i köket den där kvällen för snart fyra veckor sedan, är det som om jag saknat en del av mig själv. Jag mår dåligt av att ens tänka på hur mycket jag sårade dig, jag vill göra dig hel igen om du bara tillät mig! Om jag inte vore så långt borta hemmifrån skulle jag redan stå utanför din dörr och försöka få dig tillbaka. Jag ångrar varje ord jag sade och önskar att jag kunde göra dem osagda. Jag önskar att vi kunde vara vänner igen, som det var förr, men inte bara det, jag vill vara med än vänner.

            Jag ber än en gång om förlåtelse för att jag gjort dig ledsen. Jag vet att jag inte har någon rätt att förvänta mig att du skall förlåta mig eller ens vilja se mig i ögonen igen. Från djupet av mitt hjärta vill jag bara säga dig; jag älskar dig.

                                                                                                          // Sam”

            Jag förstod inte. Hur kunde han göra så mot mig? Jag vågade inte tro på det han sade i sina mail, han hade varit så övertygande i sina ord den där kvällen: ”Sluta. Du behöver inte låtsas längre. Jag ser rakt igenom dina lögner, du vill något mer än jag vill. Därför säger jag nu att du har varit en god vän, men vi kan inte fortsätta vara vänner när du vill något mer än så. Jag litar inte på dig, och jag vill inte ha dig. Dessutom, vem skulle någonsin vilja vara tillsammans med dig?!”

            Orden ekade i mitt huvud. Orden skar upp nya sår i hjärtat och hans mail gjorde inte precis saken lättare. Hur vågade han? Jag klickade på ikonen för att svara och skrev bara någon rad: ”Jag tror dig inte. Du sårade mig, och jag kommer aldrig att förlåta dig. Jag älskade dig, men nu vet jag inte längre. Så snälla, bry dig inte om mig mer. Lev med valet du gjorde, för jag måste leva med såren ditt val orsakade.”

            Jag hörde inte något av honom efter det. Veckorna gick och jag började sakta inse att de snart skulle komma hem igen. Jag visste inte vad jag skulle göra eller hur jag skulle bete mig. Jag bestämde mig för att inte tro på mailen, utan gå på det han hade sagt. Sedan grydde dagen för deras hemkomst.

            Jag slutade gå ut. Jag var rädd att träffa honom och för den smärta ett möte skulle orsaka. Det hade bara varit en helt vanlig kväll när han och hans vän varit till oss för ungefär två månader sedan. Till sist hade de bestämt sig för att fara hem eftersom klockan blivit ganska mycket, men Sam hade ursäktat sig och dröjt kvar i köket ett tag till. Det var då han sade de hårda orden med en kall  och bestämd röst, varpå han hade rest sig och stegat ut medan orden ännu ekade inom mig; ”..vem skulle någonsin vilja vara tillsammans med dig?!”. Han lämnade mig sittandes ensam i köket med en brusten själ.

            En kväll några dagar efter att de kommit hem hörde jag en röst i trapphuset, en röst som sände vågor av smärta genom mig. Det var Sam. Plötsligt blev det tyst i trapphuset en stund innan ringklockans signal bröt tystnaden. Jag hoppade till men vågade inte röra på mig. Snart hörde jag en otålig knackning varpå mitt namn ekande genom trapphuset. Jag blundade och önskade att jag inte varit hemma. Smärtan rev inom mig och jag kände tårarna som sakta började rulla nerför min kind. Knackningarna övergick till bultningar och jag steg sakta upp ur min fåtölj för att motvilligt öppna dörren innan någon av grannarna blev alltför irriterade. Framme vid dörren samlade jag mig och öppnade dörren mitt i en knackning.

            Han sänkte snabbt handen när dörren gått upp och betraktade mig. Ingen av oss sade något. Orden han hade sagt ekade än en gång inom mig och jag skälvde till av smärta. Han såg det. Han tog ett steg mot mig som för att trösta mig. Jag sträckte fram handen för att stoppa honom. Han kom så nära jag bara tillät honom. Han såg mina tårar och höjde sin arm och torkade bort tårarna från min kind. ”Låt mig förklara, snälla” viskade han. Jag bara skakade på huvudet som svar, jag var rädd att rösten inte skulle hålla om jag försökte använda den.

            Han suckade och tog tag i min hand som hindrade honom från att komma fram till mig. Inom mig rådde en strid, en strid mellan min sårade själ och mitt bultande hjärta. Min själ ville att han skulle känna av samma smärta som han hade mig att känna. Hjärtat sade i sin tur att Sam redan lidit av de val han hade gjort och nu ville han hela mig. 

            I den stunden insåg jag att jag ännu var kär i honom. Värmen som spred sig inom mig när han till sist omfamnade mig och placerade sin haka ömt på mitt huvud var fantastisk. Viskande sade han ”Jag saknar dig min älskade, snälla ta emot min ursäkt för de ord som jag sade. Ord som orsakade smärta, och jag lovar att jag skall göra allt i min makt att hela de såren mina ord orsakade. Jag bad varje dag jag var ute på missionsfältet att jag skulle få se dig igen och få förklara. Det jag ville förklara var att jag aldrig insåg att jag var kär i dig förrän jag åkte iväg. Jag gjorde mitt livs misstag och jag förstår om du vill att jag skall gå, om det på det sättet så går jag utan att protestera. Men jag vill bara att du ska veta att jag älskar dig av hela mitt hjärta.” Han sade orden så snabbt att han snubblade över en del av dem, han ville verkligen att jag skulle förstå.

            Mitt hjärta höll på att vinna striden inom mig. Jag var fortfarande kär i honom. Men jag trodde honom inte, han hade låtit så övertygande den kvällen vid köksbordet. Så jag suckade och satte mina händer på hans bröstkorg och buffade honom milt men bestämt ifrån mig. Jag vågade inte se honom i ögonen utan gick med sänkt blick och ställde mig brevid dörren. Hans armar sänktes sakta, och jag kände hur han såg på mig, såg genom mig. Han började gå mot dörren men dröjde ett tag brevid mig. ”Förlåt” viskade han efter en stund och gick sedan ut genom dörren.

            Jag stängde dörren snabbt efter honom och sjönk sedan sakta ner på golvet. Att kärlek kunde vara så smärtsamt. Jag insåg snart att det var inte alls så här jag ville ha det, jag ville ju ha honom här, brevid mig. Men var jag faktiskt berädd att förlåta honom? Jag satt där på hallgolvet och kände smärtan inom mig, och då visste jag svaret. Jag reste mig sakta upp från golvet och var berädd att springa efter honom. Jag ville inte göra samma mot honom som han hade gjort mog mig.

            Jag kom aldrig längre än tröskeln, för när jag drog upp dörren stelnade jag till. Där stod han ännu i trapphuset utanför min dörr. Han lutade sig mot väggen och hade ryggen vänd mot mig, men när han hörde att dörren hade öppnats igen vände han sig långsamt om och såg på mig. Jag såg en tår rulla ner för hans kind och gick sakta fram till honom. Jag höjde sakta min hand och torkade bort hans tårar och höll min hand kvar mot hans kind medan vi såg varandra i ögonen.

            Efter en stund viskade han ”Kan du verkligen förlåta mig?”. Jag var tyst en stund innan jag svarade ”jag vet bara ett svar på den frågan som jag kan leva med, och du ska veta att jag slutade aldrig älska dig”.

Blicken du gav

Väntan var nästan outhärdlig. När skulle de komma? Jag kastade en blick ner mot gatan nedanför var och varannan sekund och traskade otåligt mellan fönstret och datorn. Telefonen låg tyst på bordet, och ur högtalarna strömmade musik, men jag hörde inget av den; var kunde de vara?

       Hundratals tankar och funderingar svepte genom huvudet medan ytterligare fem minuter släpade sig förbi. De skulle ha varit här för snart en kvart sedan, var är de? Just då hörde jag en bil sakta ner, genast jag rusade till fönstret och kikade ner mot gatan. Där var de, de hade kommit! Där var han. Jag kände mitt hjärta ta ett extra slag när jag såg honom kisa uppåt och målmedvetet fäste blicken vid mitt fönster. Vid mig. Jag såg ansiktet spricka upp i ett leende och jag kunde inte låta bli att le tillbaka. Jag kunde knappt tro det, han var här!

        Jag struntade i allt vad kyla hette och brydde mig inte om att ta någon jacka, utan försökta bara få på mig skorna så snabbt som möjligt och sprang ut i trapphuset med den ena skon endast halvt på. Jag kunde inte komma ut fort nog. Jag kastade mig på yttrerdörren och kom ut i höstkylan, sprang runt huset och ut på gatan framför. Marcus måste ha sett att jag försvunnit från fönstret och förstått var jag var, för mitt i allt stod han där framför mig.

       Det var ett av de där ögonblicken när man inte behöver säga någonting, man bara ser varandra i ögonen och vet precis vad den andre tänker. Jag kunde inte sluta förundras över den där blicken. Där fanns så mycket kärlek, ömhet, värme, saknad och något mer som jag inte kunde beklä i ord. Efter en stund böjde han sig ner och gav mig en öm kyss och omfamnade mig sedan. Jag vet inte hur länge vi stod där och bara höll om varandra, men alltför snart släppte han mig och gav mig ett hastigt leende innan han sprang tillbaka till bilen för att hämta sina saker.

       Det var så skönt att äntligen ha en kväll för oss själva efter att så länge varit på olika orter. Så skönt att äntligen ha en varm famn att krypa in i. Det var det här som jag hade saknat mest; att bara sitta och dela livet med varandra, diskutera och bara hålla om varandra. Jag halvlåg i hans famn medan han maserade mitt huvud med ena handen samtidigt som han höll om mig med den andra.

       Jag vet inte hur länge vi hade suttit där och bara talat. Marcus hade varit tyst en stund och jag vände på mitt huvud för att kunna se hans ansikte. Han satt och betraktade mig, och när jag nu hade vänt mig såg han mig djupt i ögonen. ”Jag älskar dig” viskade han och böjde sig ner och kysste min panna. Jag njöt av värmen som de orden spred inom mig. ”Jag älskar dig med” viskade jag tillbaka och sträckte upp min fria arm för att kunna röra vid hans ansikte.

      

Veckan vi fick spendera tillsammans gick snabbt, och den skulle snart vara slut. Han skulle åka imorgon, och det bekymrade mig lite att vi inte hade något speciellt planerat för dagen. Veckan hade varit helt fantastisk, och det kändest som om vi kommit ännu närmare vanrandra. Jag bävade redan inför morgondagen.

       Jag hörde Marcus stöka i köket och nyfiken som jag var steg jag upp och smög till köket och kikade in. Marcus går inte att lura eller överraska, så han hade förstås hört mig och mötte mig i dörröppningen. ”Hit får du inte gå idag” sade han och log förtjust åt mitt förvånade ansiktsuttryck. Han visste hur nyfiken jag var av mig och hur mycket det där skulle irritera mig. När han såg att jag inte tänkte flytta på mig småskrattade han bara medan han försiktigt knuffade mig bakåt samtidigt som han stängde köksdörren bakom sig. ”Kom, vi går ut en sväng” sade han och småskrattade igen när han såg hur motsträvig jag var.

       Vi gick ut på en liten promenad, och innan det hade han insisterat på att jag skulle ta på mig några av mina finare kläder. Jag kunde inte för något förstå varför jag skulle klä upp mig om vi ändå bara skulle ut på en promenad? En stund efter att vi gett oss av insåg jag dock att han hade ett mål med denna promenad. ”Vart är vi på väg?” frågade jag nyfiket. Det enda svaret jag fick var en mycket glädjefylld och hemlighetsfull blick, som om det skulle göra saker och ting bättre? Han visste att jag och min nyfikenhet inte tycker om hemlighetsmakeri, så jag slog honom lekfullt i armen varpå hans skratt fyllde luften runt oss och han rufsade om mitt hår. Jag fick altså klara mig utan svar och någon ynka ledtråd.

       Jag behövde dock inte vänta länge innan han gick in i en av de finarae lunchrestaurangerna i stan. Vad jag inte fick ihop var att jag var förbjuden tillträde till köket men ändå skulle vi äta ute? Mina grubblerier glömde jag ändå snart när lunchen serverades och samtalsämnena bytte av varandra samtidigt som skratten klingade i luften. Detta såg ut att bli en riktigt fin sista dag trots allt.

       När vi senare kom ut från restaurangen stod en bil och väntade på oss. Mina misstankar vaknade till liv igen och nyfikenheten tog överhanden. Bilen förde oss ner till havet, ett riktigt fint ställe med klippor och en liten sandstrand. Vi var ensamma där, så vi satte oss på klipporna och betraktade solen som sakta börjat sänka sig ner mot vattnet. Jag satt hopkrupen i hans varma famn igen och njöt, detta skulle jag komma ihåg länge.

       Efter ett tag bröt han tystnaden och sade ”Jag älskar dig av hela mitt hjärta, och om du bara visste hur lyckligt lottad jag är att få ha dig. Du lyser upp min tillvaro med ditt skratt och din värme, med att vara precis den du är. I mina ögon är du perfekt, och inget kan ta min kärlek till dig ifrån mig.” Hans ord värmde mig från topp till tå, men jag kunde inte låta bli att tänka att det var precis så jag såg honom. Innan jag hann tänka längre fortsatte han; ”Min enda önskan är att få leva vid din sida livet ut, så nu frågar jag dig, vill du gifta dig med mig?” Det var inte en fråga jag väntat mig, så det tog en stund innan förvåningen lagt sig och jag kunde svara. Jag vände mig så jag kunde se in i hans ögon och svarade honom; ”Ja”. Ett längre svar kunde jag inte åtstadkomma.

Han hade ringar och allt så jag insåg att han hade varit tvungen att ha planera detta ett bra tag. Efter en stund tog vi oss tillbaka till lägenheten där han ledde mig fram till köksdörren. Jag såg hans ansikte och insåg att dendär glimten i ögat var tillbaka. ”Får jag gå in i köket nu?” frågade jag. Marcus bara nickade och stod bakom mig medan jag försiktigt sköt upp dörren.

       På bordet stod en hjärtformad cheesecake brevid en stor bukett blommor. Där fanns också ett kuvert. Jag såg på honom och han bara log och följde efter mig när jag gick fram till bordet. Jag öppnade försiktigt kuvertet och fann två papper.

       Mina ögon förstorades och jag hörde Marcus förtjust småskratta i bakgrunden. Jag kunde inte tro det! Det första var ett antagningsbrev till den skola och utbildning jag länge drömt om att få gå, det andra var ett papper där det stod en adress tillsammans med två tågbiljetter. Jag vände mig om och såg på honom med en frågande blick. Han gav mig en snabb kyss innan han började förklara. ”Adressen är till ditt nya hem, ett kvarter från min lägenhet och tågbiljetterna är tills vi skall åka ner.” Jag funderade på svaret en stund och frågade sedan ”Va, är tågbiljetterna för oss båda?”. ”Ja” svarade Marcus med ett leende, ”jag stannar här tills vi åker ner tillsammans med flyttlasset.”

       Jag kunde inte tro det! Han skulle vara kvar här tills jag flyttade, även om det skulle ske snart eftersom skolan började. Sedan så skulle vi inte längre ha avståndet mellan oss, vi skulle kunna vara tillsammans hela tiden om vi ville! Och för dessutom var han min, bara min och ville vara mig för resten av sitt liv! Jag vände mig om, slog armarna om honom och kysste honom ömt. Vi såg varandra i ögonen, och i hans fann jag både värme och kärlek, men även något annat, det som jag förr inte kunnat sätta fingret på: förväntan inför framtiden. Vår framtid, tillsammans.