Livet varar inte för evigt

Jag satt stilla på bänken och stirrade ut över vattnet. Solen hade redan gått ner men himlen flammade ännu i rött och gult där solen just försvunnit bakom horisonten. En kall vindpust fick mig att rysa och gömma händerna ännu djupare in i fickorna. Det var höst, och du var inte längde med oss. Tomheten och förvirringen ekade inom mig varpå tårarna än en gång började rinna nerför kinderna.

En till vindpust slog mot mitt ansikte och jag fick plötsligt bråttom hem. Jag virade jackan tätare om mig och körde ner händerna i fickorna igen samtidigt som jag halvsprang mot bilen. Det var så många tankar och funderingar som snurrade runt i huvudet på mig att jag inte lade märke till den andra bilen en bit längre ner på den rätt så tomma parkeringen.

            Jag torkade hastigt bort tårarna från mina kinder med jackärmen och låste upp bilen. Jag skyndade ut från parkeringen och styrde hemåt. Jag visste inte varför, men jag hade bråttom att komma hem. Jag sprang uppför trapporna i trapphuset och stängde snabbt dörren om mig när jag kommit in. Lättad andades jag ut och lutade mig tillbaka mot dörren innan jag suckade och klädde av mig ytterkläderna och började tända lite lampor i min mörka lägenhet.

            Jag tände också ljuset jag hade på köksbordet. Jag stannade upp och betraktade fotot som fanns bredvid ljuset. Tårarna började rulla nerför kinderna igen och jag frågade fotot ”varför?”. Jag fick inget svar. Farmor bara betraktade mig i stillhet med ett litet leende på läpparna som för att säga ”du vet nog varför”. Då blev bilden av farmor suddig och tårarna började forsa nerför mina kinder.

             Jag sökte mig trevande fram till soffan och kurade ihop mig till en boll. Som jag önskade att det kunde finnas någon som kunde trösta mig, någon som virade sina starka, trygga armar om mig och bara omsluta mig i sin famn. Istället slog jag armarna om mig själv så gott jag kunde och väntade på att tårarna skulle sina för denna gång. Det tog en god stund eftersom sorgen blandades med ensamheten och resulterade i än fler tårar.

Under de kommande dagarna kom det flera situationer som skulle påminna mig om farmor. Det kunde vara vad som helst, en mening, ett ord, en blick, en kram och frågan ”hur har du det?”. Det var lättare att vara bland människor som inte visste, enklare att låtsas och inte behöva tänka på det. Men så fort någon frågade hur jag hade det, gav mig en medlidande blick, beklagade sorgen eller bara råkade nämna saker jag associerade med min farmor överväldigade minnena mig.

Minnena, för att det var bara det som fanns kvar. Jag skulle aldrig få träffa henne igen. Aldrig få möta hennes klara och visa blick igen. Aldrig få höra historierna om min pappa och hans syskon och alla hyss de gjort när de var små. Aldrig se hennes ansikte lysa upp igen när man kom och hälsade på. Minnena och fotona finns kvar, det är allt.

En dag hade jag åkt hem till min mamma och sett igenom en hel hög med fotoalbum. Jag hade hittat foton från innan jag fanns till, från när jag var riktigt liten och fram tills jag var 5-6 år. Jag kunde konstatera att jag var ett riktigt troll när jag var liten, alltid med håret spretande åt alla håll även om jag hade 7-8 centimeter långt hår. Jag var även en riktig linslus, eller så var det bara min mamma som var flitig att dokumentera mina första år.

Jag hittade också det foto jag letat efter. Innan jag började visste jag inte om det ens fanns ett sådant foto, men jag hade tur. Fotot föreställde jag endast ett halvt år gammal (och redan med håret på ända) i farmors famn. Jag hade stirrat på fotot i vad som kändes som en evighet med tårarna rinnandes nerför kinden när min mamma plötsligt lade sin hand på min axel. Jag hade inte hört att hon kommit hem så jag skrek till av rädsla och chock innan jag insåg vem det var.

Vi satt där tillsammans en stund och talade gamla minnen en stund innan jag blev tvungen att åka tillbaka hem till mitt. En av mina vänner ville den kvällen ta mig ut och vandra i skogen och leta fram ett utsiktstorn han visste skulle finnas någonstans, men visste inte riktigt exakt var. Sagt och gjort.

Det kändes riktigt skönt och befriande att komma bort en stund och få tänka på något annat, ja – att få glömma bort för ens en stund vad som hänt de senaste dagarna. Vi hittade utkikstornet, klättrade upp och beundrade utsikten över höstlandskapet. Senare på vägen tillbaka till bilen hittade jag även ner i en vattenpöl och dränkte min ena sko, och vattnet var inte precis varmt. Tvärtom.

En annan kväll efter att jag spenderat några timmar på Universitetet, lunchat med mamma och talat en lång stund med pappa i telefon satte jag mig i soffan och tänkte tillbaka på mitt sista besök till farmor.

            Det hade varit en lördag, och jag hade egentligen inte alls tid att åka till sjukhuset den dagen. Först hade jag varit och jobbat en del och sedan lämnat på jobbet tillsammans med några vänner är pappa ringde och frågade om jag ville komma med till sjukhuset. Jag hade först tänkt säga nej eftersom jag egentligen borde göra mig klar för att fara på en förlovningsfest senare, men något inom mig sade att jag borde åka och hälsa på farmor den dagen.

            Farmor hade två veckor tidigare haft några ordentliga epilepsi-anfall och inte varit vaken eller närvarande sedan dess. Men den dagen, när vi kom dit var hon vaken och tittade omkring sig. Hon kunde inte röra sig, men ögonen sökte och hittade våra ansikten. Jag tyckte till och med jag kunde se i hennes ögon att hon kände igen oss. Hon verkade också förstå vad vi sade och det var skönt att se henne vaken en sista gång. Då visste jag inte det, men idag vet jag.

            Det dröjde inte längre än till onsdag morgon. Pappa ringde och väckte mig, och så fort jag såg vem det var som ringde visste jag; hon hade somnat in. Det visade sig att hon hade somnat in på kvällen innan, inge drama utan bara somnat in med en lätt suck. Jag kände mig lättad, hon behövde inte lida mer, hon behövde inte längre leva som ett paket i väntan på att somna in. Jag ville tro att hon var på ett bättre ställe nu, ett ställe utan smärta och sjukdomar. Ett ställe med glädje och liv, och kanske få återförenas med sin man som gått före henne.

Sedan kom dagen för begravningen. De tre veckorna gick väldigt snabbt förbi och en del dagar registrerade jag aldrig. Det var en hel del som skulle ordnas, kläder som skulle införskaffas och där tidigare körningen av farmors kista från sjukhuset till kapellet där begravningen senare skulle hållas.

            Redan från morgonen kände jag mig avtrubbad, oförmögen att känna, oförmögen att tänka. En svag ringning på dörren överraskade mig just som jag höll på att dra på mig min nya kavaj. Jag gick osäkert mot dörren och kikade igenom titthålet. Ett blombud? Förvirrad öppnade jag dörren och fick ett paket av blom-killen. Jag såg efter blom-killen när han vänt på klacken och försvunnit ner för trapporna och stängde sedan dörren om mig.      

            Jag tog med mig paketet in och lade ner det på köksbordet och började öppna paketet. Det var en väldigt vacker bukett blommor; men blommorna till begravningen skulle föras direkt till kapellet? Jag tog upp buketten för att leta fram en vas som skulle passa när ett kort föll ner på bordet. Nyfiket tog jag upp kortet och vände på det och fann en hälsning som löd ”du är inte ensam”. Ingen underteckning. Konstigt.

En snabb titt på klockan informerade mig att jag höll på att bli sen, så jag letade snabbt fram en passlig vas och fyllde den med vatten innan jag satte dit buketten och placerade vasen på köksbordet. Sedan nappade jag tag i min väska och jacka på vägen ut genom dörren och skyndade mig vidare ut till bilen. Förstås glömde jag mitt manus i farten och blev tvungen att springa upp efter det igen innan jag kom mig iväg till kapellet.

När jag svängde in på parkeringen skymtade jag en bekant bil längre ner på parkeringen. Jag hade en känsla av att jag sett den förr på ett liknande ställe, men jag kunde inte sätta mitt finger på det. Jag parkerade min bil och skyndade ut. Jag hörde samtidigt hur en annan bildörr smällde igen och snart hörde jag fotsteg bakom mig. Jag vände mig om för att se vem det var, men det var inte någon jag förväntat mig se där idag – Joakim.

Han kom fram till mig och gav mig en kram, så som han alltid gjorde när vi träffades, men idag gav han mig också en puss på kinden. Smått förstummad såg jag frågande på honom när han släppte mig igen men fann inga ord. Plötsligt insåg jag var jag sett bilen förut – på parkeringen den där dagen jag varit nere vid vattnet och sett på solnedgången!

Jag hade sedan ett tag tillbaka haft känslor för Joakim, men inte vågat säga eller visa något. Sedan hade farmor gått bort och jag satte de känslorna åt sidan, men där och då fick jag alla mina frågor besvarade. Han såg mig djupt i ögonen och viskade orden från kortet jag fått med blommorna; ”du är inte ensam”. Detta fick mig att le och krama om honom ännu en gång. Med honom vid min sida kanske jag skulle klara av den här dagen också. Sedan tog han min hand och vi gick mot kapellet.

 Medan vi gick uppför gången mot ingången kastade jag en blick upp mot himlen och tänkte ”ja farmor, jag vet varför” som för att svara på min egen fråga jag ställt bilden av farmor för någon vecka sedan. Plötsligt fick jag se en stor gyllene port framför mig. Allt annat blev vitt och formlöst, allt jag såg var porten. Sedan får jag se två personer stå på andra sidan, bakom de öppna dörrarna.

Det tar mig en sekund innan jag inser att det är farmor jag ser, men inte den farmor jag såg på sjukhuset den där lördagen utan jag såg en yngre version av farmor stå där, rak i ryggen och helt frisk. Jag såg ren glädje och lycka stråla från hennes ansikte och hon log mot mig. Personen bredvid farmor höll en arm om henne och log också mot mig. Då insåg jag att det var vår skapare! Tårarna började rinna nerför min kind igen, för nu visste jag; farmor var på ett bättre ställe där inga sjukdomar fanns utan endast äkta glädje.

Farmor stod där på andra sidan porten tillsammans med Jesus och vinkade till mig, farmor gjorde även en gest mot min högra sida där Joakim stod och plötsligt kände jag mig inte ensam längre. Farmor log ännu bredare och gav mig en slängkyss innan bilden försvann helt och jag stod där på grusgången till kapellet igen. Jag såg förvirrat runtom mig tills jag mötte Joakims blick. Han lade ena handen runt min midja och kramade om mig mjukt innan han började leda mig uppför gången igen.

Medan vi gick där tänkte jag att livet varar inte för evigt, men minnena från en annan livstid lever för alltid med oss så länge vi vill minnas, och på det sättet lever också de som gått före oss med oss här tills den dag vi själva går igenom den gyllene porten och får återförenas med dem. 

Ett nytt liv

Jag vände mig om och betraktade alla människor som stod där bakom mig. Jag kände ett stygn av sorg och förtvivlan i mitt hjärta och vände mig snabbt tillbaka för att dölja tårarna som börjat rulla nedför kinderna.

            Jag hade lovat mig själv att inte gråta. Jag hade gjort mitt val och jag tänkte inte ändra mig nu. Jag försökte vara ärlig med mig själv och intala mig själv att jag inte hade något att sakna; jag hade ju inget att vända tillbaka till.

            Jag vände blicken tillbaka framåt och såg en öde och enslig väg framför mig. Orden en av mina gamla vänner hade sagt åt mig ekade i mitt huvud medan jag försiktigt tog det första steget framåt, och genast föll allt runtom mig samman. Hela det liv som jag byggt upp föll i spilror. Orden ”det finns en bättre plats för dig, en plats där du verkligen hör hemma” ekade fortfarande i mitt huvud och jag klamrade mig fast vid det lilla hopp de orden gav mig.

            Jag kunde inte låta bli att vända mig om igen och se spillrorna av det liv jag en gång levt. Spillrorna var ett resultat av andras händer men det var först nu jag vågade släppa taget och låta livet falla samman. Tillåta mig själv att börja om.

            Det var svårare än jag någonsin tänkt mig. Mitt gamla liv följde efter mig som en mörk skugga, alltid hotandes att släcka allt hopp om att hitta en bättre plats att börja bygga upp mitt liv igen. Det blev bara svårare coh svårare att ta sig framåt tills jag en dag inte orkade ta ett steg till utan föll ihop vid sidan av den öde vägen och kände skuggorna komma allt närmare. Jag hade aldrig varit så här ensam i hela mitt liv; vägen lång mörk och öde vart jag än såg. Skuggorna trängde sig på och påminde mig om det jag lämnat bakom mig, allt det jag ville glömma bort. Jag kände att skuggorna höll på att förstöra mig inifrån ut.

            Tiden tappade snart sin betydelse, och jag vet inte hur länge jag hade legat där på sidan av vägen medan skuggorna åt av vilja att hitta ett nytt liv, när jag kände att någon tog tag i min hand. Jag tittade inte upp innan handens ägare sade mitt namn, ”Alina!”. Då öppnade jag sakta ögonen och fick se ett änglalikt ansikte med de vackraste ögonen jag någonsin sett. Det kändes som om han såg rakt igenom mig, att han visste precis hur jag kände och vad jag gick igenom. Som för att bekräfta vad jag just hade tänkt sade han ”Du är aldrig ensam, jag kommer alltid att vara med dig”.

            Han hjälpte mig upp på fötter och jag lade märke till att skuggorna runtomkring mig inte kunde röra honom. Jag såg med förundran på honom medan han började gå längs vägen igen. När han märkte att jag stod kvar, stannade han och sträckte ut sin hand mot mig. ”Mitt namn är Jon, jag tänkte att vi kunde göra varandra sällskap, om du vill?” Den värme och trygghet han utstrålade var svår att säga nej till, så jag tog några prövande steg framåt och tog hans hand.

            I samma ögonblick jag gjorde det märkte jag att skuggorna blev lite blekare. Det var en nästan omärkbar skillnad, men jag kände den. Jon log mot mig och jag kunde inte låta bli att le tillbaka, och vi började sakta röra oss frammtå igen. Ett steg i taget, och för varje steg vi tog så fick skuggorna allt mindre makt över mig.

            Vi hade kommit en bit när Jon sade att han kände till en plats som han ville visa mig. Jag sneglade tveksamt bakåt på skuggorna som ännu följde mig ganska tätt i hälarna. Jon tog försiktigt tag i min hand och jag vände tillbaka huvudet mot honom så att jag kunde se in i hans mjuka ögon. ”Jag tänker inte lämna dig,” sade han, “jag kommer att finnas här vid din sida och stötta dig hela tiden; jag vill bara presentera dig till några av mina vänner och visa dig något.”

            Jag gick ganska motvilligt med på detta, men vågade inte erkänna för honom att jag var rädd för att träffa människor. Jag vågade nog inte lita på någon, inte ens Jon. Men det var något speciellt med honom, för om det var någon som hade möjlighet att öppna upp mitt hjärta igen så var det Jon.  Jag kände det varje gång han såg in i mina ögon och log det där vackra leendet som alltid fick en att känna sig en smula starkare inombords.

             Det jag senare fick se när vi kom fram var över alla mina förväntningar. Människorna Jon presenterade mig för hade både livsglädje och kärlek i sina ögon - en stor skillnad från de mörka blickarna fyllda med avsky jag tidigare varit så van med. Jag var ganska skeptisk mot deras öppna armar till en början, men jag lärde mig steg för steg att lita på Jons vänner. Jon höll också vad han hade lovat, för han lämnade inte min sida en enda gång.

            Det tog inte länge innan jag lärt känna många av hans vänner och tillsammans med dem verkade mitt förflutna kännas allt längre och längre bort. Jons vänner blev mina vänner, och jag kände hur jag sakta började komma tillbaka till livet igen och få tillbaka min tilltro till människor. Min rädsla för att träffa nya människor och låta dem lära känna mig blev allt mindre för varje dag som gick tills jag en dag insåg att jag inte var rädd längre. De älskade mig för precis den jag var och det fanns ingen orsak till att vara rädd.

            Jon visade mig ett nytt liv – ett liv jag aldrig ens vågat drömma om. Han visade mig kärlek, omtanke, givmildhet och förmågan att förlåta andra. Det var en dag långt senare när vi satt uppkrupna i en soffa tillsammans som jag insåg att jag inte längre kunde se skuggorna bakom mig. Jag var fri! Mitt gamla liv var slut, och tillsammans med Jon hade jag fått se ett underbarare liv än jag hade trott var möjligt att ha. Jon hade blivit min räddande ängel, för utan honom skulle jag säkert ligga kvar där längs den ängsliga vägen med skuggorna från mitt förflutna trycka ner mig och göra det helt omöjligt för mig att stiga upp igen.

            Jag kände hans ögon på mig och lyfte sakta huvudet för att se in i dem. Jag hade känt att jag inte förtjänade all den kärlek som fanns i hans ögon, all beundran och värme. Nu mötte jag hans blick med förundran, och hans ansikte sprack upp i ett stort leende – mitt leende. Han böjde sig ner och kysste min panna för att sedan fånga min blick igen. Jag såg glädje, kärlek och beundran i hans ögon och något mer – något som fick hans ögon att glittra på ett sätt som de bara gjorde när han såg på mig.

            Plötsligt gled han ur vår omfamning, reste sig från soffan och försvann ut till hallen bara för att komma tillbaka sekunderna senare med något i sin hand. Han ställde sig på knä framför mig där jag satt i soffan utan att se på mig. Han tog ett djupt andetag, sträckte sig efter min hand och flätade samman våra fingrar som för att samla sig. Detta var något helt nytt för mig, han hade alltid varit som en trygg klippa att luta sig mot, och på något sätt var det som om han nu behövde stöd av mig. Jag kunde inte förstå varför.

            Innan jag hann tänka längre än så lyfte han sakta sitt huvud tills våra blickar möttes. Vi satt så en stund och bara såg djupt in i varandras ögon innan han bröt tystnaden och sade; ”Alina, min älskade Alina. Det är nu tre år sedan jag såg dig ligga där vid sidan av vägen. Direkt jag såg dig kände jag att det var något speciellt med dig och jag undrade vad det var som fått dig att falla ihop där på marken.

            Det gjorde så ont i mig att se in i dina ögon första gången. Att se allt mörker som fanns där, skyggheten, den fruktan och de skuggor som kvävde allt liv i dem. Där och då lovade jag mig själv att jag skulle göra allt jag kunde för att få se livet att återvända till dina ögon och jaga iväg skuggorna därifrån. Du gav mig något att leva för. Jag lovade dig att jag alltid skulle finnas vid din sida och stötta dig, och idag vill jag lova dig det igen. Idag ser jag inget av mörkret eller skyggheten i dina ögon, idag ser jag in i dem och ser liv, kärlek och äkta glädje.

            Jag hade haft rätt den där dagen när jag fann dig. Du är alldeles speciell, din viljestyrka förbluffade mig ända från början, viljan att hitta tillbaka till livet. Du har också ett väldigt speciellt hjärta, ditt hjärta slår för andra människor och för deras bästa. Och hur många gånger har jag inte fascinerats över hur villigt du hjälpt andra och samtidigt satt dig själv och dina behov så långt ner på prioritetslistan? Så jag gjorde dig till min högsta prioritet.

            Hur mycket älskar jag inte att se dig skratta, att se glädjen glittra i dina ögon och att se att du har hittat tillbaka till livet. Alina, jag älskar dig, jag älskar att få se dig lycklig, och det finns inget jag vill mer än att få dela livet med dig. Jag lovar att alltid finnas här för dig, att aldrig lämna dig, att alltid stötta dig, att för alltid älska dig av hela mitt hjärta; Alina du är mitt nya liv.”

            Jag satt där helt förstummad och såg på medan han ur asken han hade gömt i sin hand plockade fram en väldigt vacker ring i rött och vitt guld med sju diamanter. ”Med denna ring frågar jag dig; Alina, vill du gifta dig med mig?” Oförmögen att säga något nickade jag bara sakta. Jag såg lättnad och lycka sprida sig i hans ansikte innan jag såg hur han trädde ringen på mitt finger.

            Med blandade känslor såg jag på ringen han trätt på mitt finger. Nu var Jon min. Min. Lyckan spred sig inom mig som en löpeld och jag insåg att jag hade haft fel tidigare – Jon hade inte visat mig ett nytt liv, han hade gett det som en gåva till mig, en gåva av kärlek. Jag drog upp honom från golvet och kastade mina armar om hans hals. Han virade i sin tur sina armarna om mig och vi dansade runt i vardagsrummet samtidigt som jag lyckligt viskade jag älskar dig Jon!  i hans öra.  

Jag hade hittat den plats där jag hörde hemma, precis som en av de gamla vännerna hade lovat mig. Här hörde jag hemma, här tillsammans med Jon som gett mig livet åter.

© Amanda

Du rörde vid mitt hjärta

Jag hade gått med en känsla av att något hemskt skulle hända hela hösten och halva vintern när jag mötte en person som kom att förändra resten av mitt liv. 

           Jag hade från och till under ett halv års tid känt på mig att något hemskt skulle hända, men jag hade ändå inte trott att det kunde bli så här. En stilla tår rullade nerför min kind och jag tvingade mig själv att blunda och bara se hans ansikte framför mig. Se hans livsglädje och den kärlek som hans vackra ögon utstrålade.

            Jag sträckte mig efter min väska som jag lagt ner på golvet bredvid fåtöljen där jag satt. Jag letade upp min nötta anteckningsbok och tog fram fotot på oss från den dagen då vi hade gått på bal tillsammans. Trots att det redan gått ett år så är han än idag lika närvarande i mitt dagliga liv som för ett år sedan.

Jag log då jag tänkte tillbaka på hur allt hade börjat. Han hade råkat buffa till mig en dag i universitetets restaurang så att vattenglaset jag hade på brickan åkte i golvet – men inte utan att först skvätta ner mig. Han hade insisterat på att han skulle få gengälda det han gjort genom att bjuda mig på den bal kåren ordnade följande dag. Han ville inte ge med sig utan insisterade på att jag skulle gå med honom, så till sist gav jag med mig.

Senare fick jag veta att han hade planerat allting, att han stött till mig med flit. Jag torkade bort den tår som hade letat sig nerför min kind och reste mig ur fåtöljen för att gå bort till min garderob. Jag öppnade dörrarna och tog fram klänningen jag hade haft på mig under balen. Jag ställde mig framför spegeln med klänningen och kunde se tårarna rinna nerför min kind. Jag blundade och kände hans armar runt mig; vi dansade. Den kvällen på balen för över ett år sedan hade varit helt magisk. Han släppte aldrig taget om mig på hela kvällen och hade bara ögon för mig.

            Från den kvällen hade han fångat mitt hjärta. När han hade följt mig hem efter balen såg han mig djupt i ögonen, länge, utan att säga ett ord. Han sträckte fram sin hand och smekte min handrygg innan han sakta böjde sig fram och kysste min kind. Medan jag försökte finna min talförmåga igen såg han mig djupt i ögonen med ögon fulla med kärlek, varpå han bara vände sig om och gick därifrån.

            Efter den kvällen spenderade vi varje ledig stund vi hade tillsammans. Jag förstod det inte då, men idag när jag ser tillbaka förstår jag varför han var så ivrig att träffa mig så fort vi hade chansen. Ibland lade jag nog märke till att han inte riktigt orkade med och blev väldigt trött på kvällarna eller helt enkelt blev sittande någonstans och bara stirrade ut i rymden med ett sorgset ansikte. Men varje gång jag frågade honom om det viftade han bort det med ett leende och ännu ett av hans många dåliga skämt.

            Vi hade spenderat all fritid vi kunde tillsammans i någon vecka när han plötsligt slutade höra av sig. Jag blev orolig eftersom vi hade bestämt att vi skulle träffas klockan åtta för att gå på bio men han dök aldrig upp och jag fick inte heller tag i honom. Han svarade inte när jag ringde och svarade inte heller på några av mina textmeddelanden.

            Min värld rasade samman när det äntligen ringde i telefonen – men det var inte Eric som ringde, utan ett nummer jag inte kände igen. Det var från sjukhuset. De sade att Eric hade kommit in med ambulans för en stund sedan efter att han kollapsat på gatan. När jag skyndade iväg till sjukhuset, funderade jag på hur de på sjukhuset visste att de skulle ringa mig – jag och Eric var ju inte gifta, släkt eller något sådant.

            Jag kom att spenderade de tre följande dygnen på sjukhuset med honom. De första fyra timmarna låg jag uppkrupen i hans säng och grät medan han höll om mig och försökte trösta mig. Medan jag låg där förklarade han också allt från början, endast för att ta någon paus nu och då för att vila lite eller kyssa min panna.

            Jag fick veta att han hade myelom, benmärgscancer, och läkaren hade gett honom tre veckor kvar att leva – för fyra veckor sedan. Han hade fått känslor för mig sedan ett tag tillbaka, men när han fick sin diagnos av läkaren bestämde han sig för att slå slag i saken innan det var för sent. Samtidigt hade han gett mitt nummer till sjukhuset så att de kunde ringa mig ifall något hände med honom.

Eric ville inte låta hans diagnos stoppa oss; att vi skulle sluta leva våra liv. Så istället såg vi på filmer tillsammans, delade livet med varandra, skrattade, grät och bara höll om varandra. Under de tre dagarna på sjukhuset visade han mig hur han ville att jag skulle leva mitt liv; leva i varje tillfälle och fylla livet med kärlek. Han litade på att jag skulle fortsätta att leva ett fullt liv för oss båda sedan när han var borta.

            En dag låg jag i hans famn med mitt öra mot hans hjärta när jag märkte att det började slå ojämnt. Jag såg upp och in i hans ögon medan tårar sakta började rulla ner för min kind. Han kysste mig på pannan en lång stund medan en tår föll ner för hans kind. Han viskade sakta orden ”jag kommer alltid att älska dig” i mitt öra innan han gav upp en låg suck samtidigt som jag hörde hans hjärta slå ett sista slag. 

Publicerad

Dagen då jag fick min andra novell publicerad i en tidning: ÖP. Och kommentarer som denna skadar inte:

"wow du har talang!! =) romantiskt värre..

ville ju själv börja pyla nästan!! Good work!"

Tack!

En sårad själ

Jag gick in i köket och alla minnen från gårdagen sköljde över mig. Det var ingen som hade brytt sig om att skjuta in stolarna eller ställa bort disken. Där stod tre tekoppar på bordet och resterna av kladdkakan var ännu framme.

            Jag gick förbi bordet och de utspridda stolarna fram till fönstret. Det var den nya sysselsättningen; stå vid fönstret och se världen utanför, se andra människor gå förbi och fundera en stund hur deras liv är, vart de kan ha bråttom, om de är lyckliga och så vidare.

            Jag såg en ung vuxen gå förbi där nere på gatan pratandes i telefon, och mitt i allt brast hon ut i ett klingande skratt som ekade mellan husen. Jag log sorgset och önskade att det varit jag. Strax därefter fick jag syn på ett äldre par som också gick förbi; de var hur söta som helst när de gick i armkrok. Jag vände bort blicken, jag ville inte se mer.

            Jag gick tillbaka till köksbordet och plockade bort minnesbilderna från igår, den ena koppen efter den andra hamnade i diskmaskinen och stolarna ställdes tillbaka så som de skulle stå. Nu var det bara minnena kvar, och vetskapen om att inget någonsin skulle bli så som det en gång varit. Jag drog ofrivilligt efter andan när jag kände smärtan som tanken orsakade.

           

Det hade gått två veckor sedan den där kvällen när jag som vanligt kollade min mail. Ett nytt meddelande. Jag slöt sakta ögonen och tog ett djupt andetag. Nej, jag ville inte se det. Jag öppnade ögonen igen, suckade och tryckte bort den lilla rutan i högra hörnet av skärmen som meddelade att jag hade ett nytt mail i inkorgen. Det var från honom.

            Jag tänkte inte låta mig själv fundera vidare på den saken utan stängde snabbt av datorn och kröp istället ihop i fåtöljen med en av mina favoritböcker. Det tog ändå inte länge innan mina tankar vandrade tillbaka och motvilligt började jag fundera på vad det där mailet möjligvis kunde innehålla. Sedan kom tanken ”det är från honom, det skulle ändå bara göra det värre om jag läste det”.

            Jag lät mailet vara och där fick det ligga i flera dagar och jag började snart återgå till den vardag jag en gång hade levt. Jag kunde återvända till kyrkan utan att kippa efter andan av smärta. Det var nämnligen här vi hade träffats, det var här vi hade lärt känna varandra. Jag gladde mig än en gång åt det faktum att han skulle vara ute på missionsfältet i ytterligare fyra veckor, så jag skulle ha gott om tid att återhämta mig tills han kom tillbaka. Jag ville inte att han skulle se att jag tagit det som hände så här hårt.

När jag en söndag senare kom hem från gudstjänsten såg jag att jag hade ännu ett oläst mail i inkorgen. Jag började motvilligt inse att det han ville säga till mig var något viktigt, eller i alla fall något han var enträgen om att jag skulle få veta. Jag tryckte bara bort det; en annan dag kanske, men det tog inte länge innan jag var tillbaka vid datorn, alltför nyfiken att skjuta på det mera. Det må såra mig hur mycket som helst, men jag ville veta. Ett djupt andetag och jag klickade på ikonen för att öppna inkorgen. 

            Jag visste inte hur länge jag hade suttit där och bara stirrat på den nu svarta skärmen. Jag kännde mig sviken, lurad, irriterad och framför allt förvirrad. Jag visste egentligen inte alls vad jag skulle tro eller känna. Det gick helt enkelt inte ihop, det var som om det skulle ha varit en helt annan kille som skickat mailen till mig jämfört med den som sagt de hårda orden vid köksbordet den kvällen allt föll samman för snart fyra veckor sedan.

            Jag lyfte sakta huvudet från händerna och väckte skärmen. Jag var tvungen att läsa mailet igen. Det andra mailet var nästan identiskt med det första, det var bara den första och sista meningen som kommit till i det andra mailet.

            ”Förlåt! Jag visste inte att orden ag sade orsakade så stor smärta hos dig! Jag antar att jag inte har någon som helst rätt att säga detta åt dig nu, men jag vill vekligen, så jag gör det ändå.

            Ända sedan jag lämnade dig sittande i köket den där kvällen för snart fyra veckor sedan, är det som om jag saknat en del av mig själv. Jag mår dåligt av att ens tänka på hur mycket jag sårade dig, jag vill göra dig hel igen om du bara tillät mig! Om jag inte vore så långt borta hemmifrån skulle jag redan stå utanför din dörr och försöka få dig tillbaka. Jag ångrar varje ord jag sade och önskar att jag kunde göra dem osagda. Jag önskar att vi kunde vara vänner igen, som det var förr, men inte bara det, jag vill vara med än vänner.

            Jag ber än en gång om förlåtelse för att jag gjort dig ledsen. Jag vet att jag inte har någon rätt att förvänta mig att du skall förlåta mig eller ens vilja se mig i ögonen igen. Från djupet av mitt hjärta vill jag bara säga dig; jag älskar dig.

                                                                                                          // Sam”

            Jag förstod inte. Hur kunde han göra så mot mig? Jag vågade inte tro på det han sade i sina mail, han hade varit så övertygande i sina ord den där kvällen: ”Sluta. Du behöver inte låtsas längre. Jag ser rakt igenom dina lögner, du vill något mer än jag vill. Därför säger jag nu att du har varit en god vän, men vi kan inte fortsätta vara vänner när du vill något mer än så. Jag litar inte på dig, och jag vill inte ha dig. Dessutom, vem skulle någonsin vilja vara tillsammans med dig?!”

            Orden ekade i mitt huvud. Orden skar upp nya sår i hjärtat och hans mail gjorde inte precis saken lättare. Hur vågade han? Jag klickade på ikonen för att svara och skrev bara någon rad: ”Jag tror dig inte. Du sårade mig, och jag kommer aldrig att förlåta dig. Jag älskade dig, men nu vet jag inte längre. Så snälla, bry dig inte om mig mer. Lev med valet du gjorde, för jag måste leva med såren ditt val orsakade.”

            Jag hörde inte något av honom efter det. Veckorna gick och jag började sakta inse att de snart skulle komma hem igen. Jag visste inte vad jag skulle göra eller hur jag skulle bete mig. Jag bestämde mig för att inte tro på mailen, utan gå på det han hade sagt. Sedan grydde dagen för deras hemkomst.

            Jag slutade gå ut. Jag var rädd att träffa honom och för den smärta ett möte skulle orsaka. Det hade bara varit en helt vanlig kväll när han och hans vän varit till oss för ungefär två månader sedan. Till sist hade de bestämt sig för att fara hem eftersom klockan blivit ganska mycket, men Sam hade ursäktat sig och dröjt kvar i köket ett tag till. Det var då han sade de hårda orden med en kall  och bestämd röst, varpå han hade rest sig och stegat ut medan orden ännu ekade inom mig; ”..vem skulle någonsin vilja vara tillsammans med dig?!”. Han lämnade mig sittandes ensam i köket med en brusten själ.

            En kväll några dagar efter att de kommit hem hörde jag en röst i trapphuset, en röst som sände vågor av smärta genom mig. Det var Sam. Plötsligt blev det tyst i trapphuset en stund innan ringklockans signal bröt tystnaden. Jag hoppade till men vågade inte röra på mig. Snart hörde jag en otålig knackning varpå mitt namn ekande genom trapphuset. Jag blundade och önskade att jag inte varit hemma. Smärtan rev inom mig och jag kände tårarna som sakta började rulla nerför min kind. Knackningarna övergick till bultningar och jag steg sakta upp ur min fåtölj för att motvilligt öppna dörren innan någon av grannarna blev alltför irriterade. Framme vid dörren samlade jag mig och öppnade dörren mitt i en knackning.

            Han sänkte snabbt handen när dörren gått upp och betraktade mig. Ingen av oss sade något. Orden han hade sagt ekade än en gång inom mig och jag skälvde till av smärta. Han såg det. Han tog ett steg mot mig som för att trösta mig. Jag sträckte fram handen för att stoppa honom. Han kom så nära jag bara tillät honom. Han såg mina tårar och höjde sin arm och torkade bort tårarna från min kind. ”Låt mig förklara, snälla” viskade han. Jag bara skakade på huvudet som svar, jag var rädd att rösten inte skulle hålla om jag försökte använda den.

            Han suckade och tog tag i min hand som hindrade honom från att komma fram till mig. Inom mig rådde en strid, en strid mellan min sårade själ och mitt bultande hjärta. Min själ ville att han skulle känna av samma smärta som han hade mig att känna. Hjärtat sade i sin tur att Sam redan lidit av de val han hade gjort och nu ville han hela mig. 

            I den stunden insåg jag att jag ännu var kär i honom. Värmen som spred sig inom mig när han till sist omfamnade mig och placerade sin haka ömt på mitt huvud var fantastisk. Viskande sade han ”Jag saknar dig min älskade, snälla ta emot min ursäkt för de ord som jag sade. Ord som orsakade smärta, och jag lovar att jag skall göra allt i min makt att hela de såren mina ord orsakade. Jag bad varje dag jag var ute på missionsfältet att jag skulle få se dig igen och få förklara. Det jag ville förklara var att jag aldrig insåg att jag var kär i dig förrän jag åkte iväg. Jag gjorde mitt livs misstag och jag förstår om du vill att jag skall gå, om det på det sättet så går jag utan att protestera. Men jag vill bara att du ska veta att jag älskar dig av hela mitt hjärta.” Han sade orden så snabbt att han snubblade över en del av dem, han ville verkligen att jag skulle förstå.

            Mitt hjärta höll på att vinna striden inom mig. Jag var fortfarande kär i honom. Men jag trodde honom inte, han hade låtit så övertygande den kvällen vid köksbordet. Så jag suckade och satte mina händer på hans bröstkorg och buffade honom milt men bestämt ifrån mig. Jag vågade inte se honom i ögonen utan gick med sänkt blick och ställde mig brevid dörren. Hans armar sänktes sakta, och jag kände hur han såg på mig, såg genom mig. Han började gå mot dörren men dröjde ett tag brevid mig. ”Förlåt” viskade han efter en stund och gick sedan ut genom dörren.

            Jag stängde dörren snabbt efter honom och sjönk sedan sakta ner på golvet. Att kärlek kunde vara så smärtsamt. Jag insåg snart att det var inte alls så här jag ville ha det, jag ville ju ha honom här, brevid mig. Men var jag faktiskt berädd att förlåta honom? Jag satt där på hallgolvet och kände smärtan inom mig, och då visste jag svaret. Jag reste mig sakta upp från golvet och var berädd att springa efter honom. Jag ville inte göra samma mot honom som han hade gjort mog mig.

            Jag kom aldrig längre än tröskeln, för när jag drog upp dörren stelnade jag till. Där stod han ännu i trapphuset utanför min dörr. Han lutade sig mot väggen och hade ryggen vänd mot mig, men när han hörde att dörren hade öppnats igen vände han sig långsamt om och såg på mig. Jag såg en tår rulla ner för hans kind och gick sakta fram till honom. Jag höjde sakta min hand och torkade bort hans tårar och höll min hand kvar mot hans kind medan vi såg varandra i ögonen.

            Efter en stund viskade han ”Kan du verkligen förlåta mig?”. Jag var tyst en stund innan jag svarade ”jag vet bara ett svar på den frågan som jag kan leva med, och du ska veta att jag slutade aldrig älska dig”.