Jag satt stilla på bänken och stirrade ut över vattnet.
Solen hade redan gått ner men himlen flammade ännu i rött och gult där solen
just försvunnit bakom horisonten. En kall vindpust fick mig att rysa och gömma
händerna ännu djupare in i fickorna. Det var höst, och du var inte längde med
oss. Tomheten och förvirringen ekade inom mig varpå tårarna än en gång började
rinna nerför kinderna.
En till vindpust slog mot mitt ansikte och jag fick
plötsligt bråttom hem. Jag virade jackan tätare om mig och körde ner händerna i
fickorna igen samtidigt som jag halvsprang mot bilen. Det var så många tankar
och funderingar som snurrade runt i huvudet på mig att jag inte lade märke till
den andra bilen en bit längre ner på den rätt så tomma parkeringen.
Jag torkade
hastigt bort tårarna från mina kinder med jackärmen och låste upp bilen. Jag
skyndade ut från parkeringen och styrde hemåt. Jag visste inte varför, men jag
hade bråttom att komma hem. Jag sprang uppför trapporna i trapphuset och
stängde snabbt dörren om mig när jag kommit in. Lättad andades jag ut och
lutade mig tillbaka mot dörren innan jag suckade och klädde av mig
ytterkläderna och började tända lite lampor i min mörka lägenhet.
Jag tände
också ljuset jag hade på köksbordet. Jag stannade upp och betraktade fotot som fanns
bredvid ljuset. Tårarna började rulla nerför kinderna igen och jag frågade
fotot ”varför?”. Jag fick inget svar. Farmor bara betraktade mig i stillhet med
ett litet leende på läpparna som för att säga ”du vet nog varför”. Då blev
bilden av farmor suddig och tårarna började forsa nerför mina kinder.
Jag sökte mig trevande fram till soffan och
kurade ihop mig till en boll. Som jag önskade att det kunde finnas någon som
kunde trösta mig, någon som virade sina starka, trygga armar om mig och bara
omsluta mig i sin famn. Istället slog jag armarna om mig själv så gott jag
kunde och väntade på att tårarna skulle sina för denna gång. Det tog en god
stund eftersom sorgen blandades med ensamheten och resulterade i än fler tårar.
Under de kommande dagarna kom det flera situationer som
skulle påminna mig om farmor. Det kunde vara vad som helst, en mening, ett ord,
en blick, en kram och frågan ”hur har du det?”. Det var lättare att vara bland
människor som inte visste, enklare att låtsas och inte behöva tänka på det. Men
så fort någon frågade hur jag hade det, gav mig en medlidande blick, beklagade
sorgen eller bara råkade nämna saker jag associerade med min farmor
överväldigade minnena mig.
Minnena, för att det var bara det som
fanns kvar. Jag skulle aldrig få träffa henne igen. Aldrig få möta hennes klara
och visa blick igen. Aldrig få höra historierna om min pappa och hans syskon
och alla hyss de gjort när de var små. Aldrig se hennes ansikte lysa upp igen
när man kom och hälsade på. Minnena och fotona finns kvar, det är allt.
En dag hade jag åkt hem till min mamma
och sett igenom en hel hög med fotoalbum. Jag hade hittat foton från innan jag
fanns till, från när jag var riktigt liten och fram tills jag var 5-6 år. Jag
kunde konstatera att jag var ett riktigt troll när jag var liten, alltid med
håret spretande åt alla håll även om jag hade 7-8 centimeter långt hår. Jag var
även en riktig linslus, eller så var det bara min mamma som var flitig att
dokumentera mina första år.
Jag hittade också det foto jag letat
efter. Innan jag började visste jag inte om det ens fanns ett sådant foto, men
jag hade tur. Fotot föreställde jag endast ett halvt år gammal (och redan med
håret på ända) i farmors famn. Jag hade stirrat på fotot i vad som kändes som
en evighet med tårarna rinnandes nerför kinden när min mamma plötsligt lade sin
hand på min axel. Jag hade inte hört att hon kommit hem så jag skrek till av rädsla
och chock innan jag insåg vem det var.
Vi satt där tillsammans en stund och
talade gamla minnen en stund innan jag blev tvungen att åka tillbaka hem till
mitt. En av mina vänner ville den kvällen ta mig ut och vandra i skogen och
leta fram ett utsiktstorn han visste skulle finnas någonstans, men visste inte
riktigt exakt var. Sagt och gjort.
Det kändes riktigt skönt och befriande
att komma bort en stund och få tänka på något annat, ja – att få glömma bort
för ens en stund vad som hänt de senaste dagarna. Vi hittade utkikstornet,
klättrade upp och beundrade utsikten över höstlandskapet. Senare på vägen tillbaka
till bilen hittade jag även ner i en vattenpöl och dränkte min ena sko, och
vattnet var inte precis varmt. Tvärtom.
En annan kväll efter att jag spenderat några timmar på
Universitetet, lunchat med mamma och talat en lång stund med pappa i telefon
satte jag mig i soffan och tänkte tillbaka på mitt sista besök till farmor.
Det hade
varit en lördag, och jag hade egentligen inte alls tid att åka till sjukhuset
den dagen. Först hade jag varit och jobbat en del och sedan lämnat på jobbet
tillsammans med några vänner är pappa ringde och frågade om jag ville komma med
till sjukhuset. Jag hade först tänkt säga nej eftersom jag egentligen borde
göra mig klar för att fara på en förlovningsfest senare, men något inom mig
sade att jag borde åka och hälsa på farmor den dagen.
Farmor hade
två veckor tidigare haft några ordentliga epilepsi-anfall och inte varit vaken
eller närvarande sedan dess. Men den dagen, när vi kom dit var hon vaken och
tittade omkring sig. Hon kunde inte röra sig, men ögonen sökte och hittade våra
ansikten. Jag tyckte till och med jag kunde se i hennes ögon att hon kände igen
oss. Hon verkade också förstå vad vi sade och det var skönt att se henne vaken
en sista gång. Då visste jag inte det, men idag vet jag.
Det dröjde
inte längre än till onsdag morgon. Pappa ringde och väckte mig, och så fort jag
såg vem det var som ringde visste jag; hon hade somnat in. Det visade sig att
hon hade somnat in på kvällen innan, inge drama utan bara somnat in med en lätt
suck. Jag kände mig lättad, hon behövde inte lida mer, hon behövde inte längre
leva som ett paket i väntan på att somna in. Jag ville tro att hon var på ett
bättre ställe nu, ett ställe utan smärta och sjukdomar. Ett ställe med glädje
och liv, och kanske få återförenas med sin man som gått före henne.
Sedan kom dagen för begravningen. De tre veckorna gick
väldigt snabbt förbi och en del dagar registrerade jag aldrig. Det var en hel
del som skulle ordnas, kläder som skulle införskaffas och där tidigare
körningen av farmors kista från sjukhuset till kapellet där begravningen senare
skulle hållas.
Redan från
morgonen kände jag mig avtrubbad, oförmögen att känna, oförmögen att tänka. En
svag ringning på dörren överraskade mig just som jag höll på att dra på mig min
nya kavaj. Jag gick osäkert mot dörren och kikade igenom titthålet. Ett
blombud? Förvirrad öppnade jag dörren och fick ett paket av blom-killen. Jag
såg efter blom-killen när han vänt på klacken och försvunnit ner för trapporna
och stängde sedan dörren om mig.
Jag tog med
mig paketet in och lade ner det på köksbordet och började öppna paketet. Det
var en väldigt vacker bukett blommor; men blommorna till begravningen skulle
föras direkt till kapellet? Jag tog upp buketten för att leta fram en vas som
skulle passa när ett kort föll ner på bordet. Nyfiket tog jag upp kortet och
vände på det och fann en hälsning som löd ”du
är inte ensam”. Ingen underteckning. Konstigt.
En snabb titt på klockan informerade
mig att jag höll på att bli sen, så jag letade snabbt fram en passlig vas och
fyllde den med vatten innan jag satte dit buketten och placerade vasen på
köksbordet. Sedan nappade jag tag i min väska och jacka på vägen ut genom
dörren och skyndade mig vidare ut till bilen. Förstås glömde jag mitt manus i
farten och blev tvungen att springa upp efter det igen innan jag kom mig iväg
till kapellet.
När jag svängde in på parkeringen
skymtade jag en bekant bil längre ner på parkeringen. Jag hade en känsla av att
jag sett den förr på ett liknande ställe, men jag kunde inte sätta mitt finger
på det. Jag parkerade min bil och skyndade ut. Jag hörde samtidigt hur en annan
bildörr smällde igen och snart hörde jag fotsteg bakom mig. Jag vände mig om
för att se vem det var, men det var inte någon jag förväntat mig se där idag –
Joakim.
Han kom fram till mig och gav mig en
kram, så som han alltid gjorde när vi träffades, men idag gav han mig också en
puss på kinden. Smått förstummad såg jag frågande på honom när han släppte mig
igen men fann inga ord. Plötsligt insåg jag var jag sett bilen förut – på
parkeringen den där dagen jag varit nere vid vattnet och sett på solnedgången!
Jag hade sedan ett tag tillbaka haft
känslor för Joakim, men inte vågat säga eller visa något. Sedan hade farmor
gått bort och jag satte de känslorna åt sidan, men där och då fick jag alla
mina frågor besvarade. Han såg mig djupt i ögonen och viskade orden från kortet
jag fått med blommorna; ”du är inte ensam”.
Detta fick mig att le och krama om honom ännu en gång. Med honom vid min sida
kanske jag skulle klara av den här dagen också. Sedan tog han min hand och vi
gick mot kapellet.
Medan
vi gick uppför gången mot ingången kastade jag en blick upp mot himlen och
tänkte ”ja farmor, jag vet varför” som för att svara på min egen fråga jag
ställt bilden av farmor för någon vecka sedan. Plötsligt fick jag se en stor
gyllene port framför mig. Allt annat blev vitt och formlöst, allt jag såg var
porten. Sedan får jag se två personer stå på andra sidan, bakom de öppna
dörrarna.
Det tar mig en sekund innan jag inser
att det är farmor jag ser, men inte den farmor jag såg på sjukhuset den där
lördagen utan jag såg en yngre version av farmor stå där, rak i ryggen och helt
frisk. Jag såg ren glädje och lycka stråla från hennes ansikte och hon log mot
mig. Personen bredvid farmor höll en arm om henne och log också mot mig. Då
insåg jag att det var vår skapare! Tårarna började rinna nerför min kind igen,
för nu visste jag; farmor var på ett bättre ställe där inga sjukdomar fanns
utan endast äkta glädje.
Farmor stod där på andra sidan porten
tillsammans med Jesus och vinkade till mig, farmor gjorde även en gest mot min
högra sida där Joakim stod och plötsligt kände jag mig inte ensam längre.
Farmor log ännu bredare och gav mig en slängkyss innan bilden försvann helt och
jag stod där på grusgången till kapellet igen. Jag såg förvirrat runtom mig
tills jag mötte Joakims blick. Han lade ena handen runt min midja och kramade
om mig mjukt innan han började leda mig uppför gången igen.
Medan vi gick där tänkte jag att livet
varar inte för evigt, men minnena från en annan livstid lever för alltid med
oss så länge vi vill minnas, och på det sättet lever också de som gått före oss
med oss här tills den dag vi själva går igenom den gyllene porten och får
återförenas med dem.