Jag vände mig om och betraktade alla människor
som stod där bakom mig. Jag kände ett stygn av sorg och förtvivlan i mitt
hjärta och vände mig snabbt tillbaka för att dölja tårarna som börjat rulla
nedför kinderna.
Jag
hade lovat mig själv att inte gråta. Jag hade gjort mitt val och jag tänkte
inte ändra mig nu. Jag försökte vara ärlig med mig själv och intala mig själv
att jag inte hade något att sakna; jag hade ju inget att vända tillbaka till.
Jag
vände blicken tillbaka framåt och såg en öde och enslig väg framför mig. Orden
en av mina gamla vänner hade sagt åt mig ekade i mitt huvud medan jag försiktigt
tog det första steget framåt, och genast föll allt runtom mig samman. Hela det liv
som jag byggt upp föll i spilror. Orden ”det finns en bättre plats för dig, en
plats där du verkligen hör hemma” ekade fortfarande i mitt huvud och jag
klamrade mig fast vid det lilla hopp de orden gav mig.
Jag
kunde inte låta bli att vända mig om igen och se spillrorna av det liv jag en
gång levt. Spillrorna var ett resultat av andras händer men det var först nu
jag vågade släppa taget och låta livet falla samman. Tillåta mig själv att
börja om.
Det
var svårare än jag någonsin tänkt mig. Mitt gamla liv följde efter mig som en mörk
skugga, alltid hotandes att släcka allt hopp om att hitta en bättre plats att
börja bygga upp mitt liv igen. Det blev bara svårare coh svårare att ta sig
framåt tills jag en dag inte orkade ta ett steg till utan föll ihop vid sidan
av den öde vägen och kände skuggorna komma allt närmare. Jag hade aldrig varit
så här ensam i hela mitt liv; vägen lång mörk och öde vart jag än såg.
Skuggorna trängde sig på och påminde mig om det jag lämnat bakom mig, allt det
jag ville glömma bort. Jag kände att skuggorna höll på att förstöra mig inifrån
ut.
Tiden
tappade snart sin betydelse, och jag vet inte hur länge jag hade legat där på
sidan av vägen medan skuggorna åt av vilja att hitta ett nytt liv, när jag
kände att någon tog tag i min hand. Jag tittade inte upp innan handens ägare
sade mitt namn, ”Alina!”. Då öppnade jag sakta ögonen och fick se ett änglalikt
ansikte med de vackraste ögonen jag någonsin sett. Det kändes som om han såg
rakt igenom mig, att han visste precis hur jag kände och vad jag gick igenom.
Som för att bekräfta vad jag just hade tänkt sade han ”Du är aldrig ensam, jag
kommer alltid att vara med dig”.
Han
hjälpte mig upp på fötter och jag lade märke till att skuggorna runtomkring mig
inte kunde röra honom. Jag såg med förundran på honom medan han började gå
längs vägen igen. När han märkte att jag stod kvar, stannade han och sträckte
ut sin hand mot mig. ”Mitt namn är Jon, jag tänkte att vi kunde göra varandra
sällskap, om du vill?” Den värme och trygghet han utstrålade var svår att säga
nej till, så jag tog några prövande steg framåt och tog hans hand.
I
samma ögonblick jag gjorde det märkte jag att skuggorna blev lite blekare. Det
var en nästan omärkbar skillnad, men jag kände den. Jon log mot mig och jag
kunde inte låta bli att le tillbaka, och vi började sakta röra oss frammtå igen.
Ett steg i taget, och för varje steg vi tog så fick skuggorna allt mindre makt
över mig.
Vi
hade kommit en bit när Jon sade att han kände till en plats som han ville visa
mig. Jag sneglade tveksamt bakåt på skuggorna som ännu följde mig ganska tätt i
hälarna. Jon tog försiktigt tag i min hand och jag vände tillbaka huvudet mot
honom så att jag kunde se in i hans mjuka ögon. ”Jag tänker inte lämna dig,”
sade han, “jag kommer att finnas här vid din sida och stötta dig hela tiden;
jag vill bara presentera dig till några av mina vänner och visa dig något.”
Jag
gick ganska motvilligt med på detta, men vågade inte erkänna för honom att jag
var rädd för att träffa människor. Jag vågade nog inte lita på någon, inte ens
Jon. Men det var något speciellt med honom, för om det var någon som hade
möjlighet att öppna upp mitt hjärta igen så var det Jon. Jag kände det varje gång han såg in i mina
ögon och log det där vackra leendet som alltid fick en att känna sig en smula
starkare inombords.
Det jag senare fick se när vi kom fram var
över alla mina förväntningar. Människorna Jon presenterade mig för hade både livsglädje
och kärlek i sina ögon - en stor skillnad från de mörka blickarna fyllda med
avsky jag tidigare varit så van med. Jag var ganska skeptisk mot deras öppna armar
till en början, men jag lärde mig steg för steg att lita på Jons vänner. Jon
höll också vad han hade lovat, för han lämnade inte min sida en enda gång.
Det
tog inte länge innan jag lärt känna många av hans vänner och tillsammans med
dem verkade mitt förflutna kännas allt längre och längre bort. Jons vänner blev
mina vänner, och jag kände hur jag sakta började komma tillbaka till livet igen
och få tillbaka min tilltro till människor. Min rädsla för att träffa nya människor
och låta dem lära känna mig blev allt mindre för varje dag som gick tills jag en
dag insåg att jag inte var rädd längre. De älskade mig för precis den jag var
och det fanns ingen orsak till att vara rädd.
Jon
visade mig ett nytt liv – ett liv jag aldrig ens vågat drömma om. Han visade
mig kärlek, omtanke, givmildhet och förmågan att förlåta andra. Det var en dag
långt senare när vi satt uppkrupna i en soffa tillsammans som jag insåg att jag
inte längre kunde se skuggorna bakom mig. Jag var fri! Mitt gamla liv var slut,
och tillsammans med Jon hade jag fått se ett underbarare liv än jag hade trott
var möjligt att ha. Jon hade blivit min räddande ängel, för utan honom skulle
jag säkert ligga kvar där längs den ängsliga vägen med skuggorna från mitt
förflutna trycka ner mig och göra det helt omöjligt för mig att stiga upp igen.
Jag
kände hans ögon på mig och lyfte sakta huvudet för att se in i dem. Jag hade
känt att jag inte förtjänade all den kärlek som fanns i hans ögon, all beundran
och värme. Nu mötte jag hans blick med förundran, och hans ansikte sprack upp i
ett stort leende – mitt leende. Han böjde sig ner och kysste min panna för att
sedan fånga min blick igen. Jag såg glädje, kärlek och beundran i hans ögon och
något mer – något som fick hans ögon att glittra på ett sätt som de bara gjorde
när han såg på mig.
Plötsligt
gled han ur vår omfamning, reste sig från soffan och försvann ut till hallen
bara för att komma tillbaka sekunderna senare med något i sin hand. Han ställde
sig på knä framför mig där jag satt i soffan utan att se på mig. Han tog ett
djupt andetag, sträckte sig efter min hand och flätade samman våra fingrar som
för att samla sig. Detta var något helt nytt för mig, han hade alltid varit som
en trygg klippa att luta sig mot, och på något sätt var det som om han nu behövde
stöd av mig. Jag kunde inte förstå varför.
Innan
jag hann tänka längre än så lyfte han sakta sitt huvud tills våra blickar
möttes. Vi satt så en stund och bara såg djupt in i varandras ögon innan han
bröt tystnaden och sade; ”Alina, min älskade Alina. Det är nu tre år sedan jag
såg dig ligga där vid sidan av vägen. Direkt jag såg dig kände jag att det var
något speciellt med dig och jag undrade vad det var som fått dig att falla ihop
där på marken.
Det
gjorde så ont i mig att se in i dina ögon första gången. Att se allt mörker som
fanns där, skyggheten, den fruktan och de skuggor som kvävde allt liv i dem.
Där och då lovade jag mig själv att jag skulle göra allt jag kunde för att få
se livet att återvända till dina ögon och jaga iväg skuggorna därifrån. Du gav
mig något att leva för. Jag lovade dig att jag alltid skulle finnas vid din
sida och stötta dig, och idag vill jag lova dig det igen. Idag ser jag inget av
mörkret eller skyggheten i dina ögon, idag ser jag in i dem och ser liv, kärlek
och äkta glädje.
Jag
hade haft rätt den där dagen när jag fann dig. Du är alldeles speciell, din
viljestyrka förbluffade mig ända från början, viljan att hitta tillbaka till
livet. Du har också ett väldigt speciellt hjärta, ditt hjärta slår för andra människor
och för deras bästa. Och hur många gånger har jag inte fascinerats över hur
villigt du hjälpt andra och samtidigt satt dig själv och dina behov så långt
ner på prioritetslistan? Så jag gjorde dig till min högsta prioritet.
Hur
mycket älskar jag inte att se dig skratta, att se glädjen glittra i dina ögon
och att se att du har hittat tillbaka till livet. Alina, jag älskar dig, jag
älskar att få se dig lycklig, och det finns inget jag vill mer än att få dela livet
med dig. Jag lovar att alltid finnas här för dig, att aldrig lämna dig, att
alltid stötta dig, att för alltid älska dig av hela mitt hjärta; Alina du är
mitt nya liv.”
Jag
satt där helt förstummad och såg på medan han ur asken han hade gömt i sin hand
plockade fram en väldigt vacker ring i rött och vitt guld med sju diamanter.
”Med denna ring frågar jag dig; Alina, vill du gifta dig med mig?” Oförmögen
att säga något nickade jag bara sakta. Jag såg lättnad och lycka sprida sig i
hans ansikte innan jag såg hur han trädde ringen på mitt finger.
Med
blandade känslor såg jag på ringen han trätt på mitt finger. Nu var Jon min.
Min. Lyckan spred sig inom mig som en löpeld och jag insåg att jag hade haft
fel tidigare – Jon hade inte visat mig ett nytt liv, han hade gett det som en
gåva till mig, en gåva av kärlek. Jag drog upp honom från golvet och kastade
mina armar om hans hals. Han virade i sin tur sina armarna om mig och vi
dansade runt i vardagsrummet samtidigt som jag lyckligt viskade jag älskar dig Jon! i hans öra.
Jag hade hittat den plats där jag
hörde hemma, precis som en av de gamla vännerna hade lovat mig. Här hörde jag
hemma, här tillsammans med Jon som gett mig livet åter.
© Amanda